Sveriges Television avstod från att sända direkt från Sverigedemokraterns Landsdagar i Ljungbyhed förra helgen – i veckan sände man dock i stort sett två bandade (och delvis kommenterade) heldagar (24 Direkt, tisdag & onsdag).
Jag såg inte varje minut – men jag missade väldigt lite
Det var rätt klargörande, någon gång överraskande, vid flera tillfällen småskrämmande. Tilläggas bör kanske att jag lika ofta blir skrämd vid centerns och moderaternas stämmor, eller när sossarna har kongress. Dock kanske av lite olika skäl. De etablerade partiernas väloljade, i många stycken redan på förhand uppgjorda, tillställningar är deprimerande i sin politiska skenhelighet; ingen bryter mönstret, partipiskor viner och alla hukar smidigt. Och samtidigt.
Sverigedemokraternas Landsdagar är smått rörande i sin politiska naivitet, i det ligger ingen politisk underskattning alls från min sida. Det betyder bara att de organisatoriskt är att betrakta som nybörjare, och att många av deras delegater är politiskt väldigt oslipade, ovana vid att tala offentligt – nervösa, ibland oinsatta i hur en debatt går till i sådana här sammanhang. Å andra sidan kan man ju, oavsett vad som faktiskt sägs och avhandlas, tycka att deras gräsrotsnivå är eftersträvansvärd. Här finns folk som går fram och säger sitt hjärtas mening, skit nu i om det är politisk dynga eller ej: det är en signal till den politiska överklassen. Att använda sin överlägsenhet eller arrogans i det läget är politiskt dödfött. Man kunde de här dagarna se en viss stolthet i att de var på plats, att de kommit så här långt, att deras sätt att prata politik skiljer sig från etablissemangets sätt att prata.
Den här typen av politiskt oskolade skulle i stort sett inte ens komma igenom entrén till ett riksdagspartis kongress. Vi pratar här om ett politiskt klasstänkande som Sverigedemokraterna säkert kommer att dra stark nytta av. ”Det är proffsen som gör så att rosorna dör”, skaldade Tage Danielsson i sin kritik av det politiska klassamhälle som han såg växa fram redan på 70-talet.
Han var lika livrädd för organiserat politiskt missnöje som jag, men insåg tidigare än många andra att missnöjet fanns, att det fanns anledning att ta det på allvar – och inte bara lite slappt bolla över det till de mörkaste krafterna ute i de skummaste ärenden.
”Vi tar debatten”, så har det politiska etablissemanget försvarat sig i snart tre decennier. Har någon tagit debatten? Nu kan Sverigedemokraterna, som inte på långa vägar är lika lätta att avfärda som Ians och Berts drag under galoscherna, i stället ta över den sloganen: ”VI tar debatten”. Om oro inför det främmande, om oro inför framtiden, om oro över det mångkulturella, oro inför jobben. Den politiska överklassen har aldrig känt den oron, hur skall de nu plötsligt försöka förstå den …?
När jag sitter och lyssnar på hur Sverigedemokraternas toppskikt låter, och diskuterar, kan man notera hur de slår mynt av sin nyenkelhet. Lyssna på Sahlin och Hägglund, Reinfeldt och Olofsson. Det är närmast enbart retorik och taktik, hundra procent medieanpassat – en politisk klass som i slutändan visar sig ha många gemensamma värden att försvara.
Det är mer som förenar än skiljer. De är helt oförberedda på missnöjda medborgare som kommer från det andra hållet.
Vid två tillfällen, en gång efter partiledaren Jimmie Åkessons anförande, en gång efter Kent Ekeroths obehagliga föreläsning om allmänfaran med islam, gick Sveriges Television in med public servic-principer. Man sade att detta strider, eller kan strida, mot SVT:s avtal med staten, kan strida mot svensk lag, men att man av allmänintresse ändå valt att sända det i sin helhet.
Är det framtidens melodi: Sändningar med varningstriangel?
Jimmie Åkesson och Kenth Ekeroth kan man bara möta på deras egen bakgård, och med samma typer av förenklingar. Finns det någon i det politiska etablissemanget som kan tala deras språk? Jag kan inte komma på någon.