Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Johan Croneman: Man måste inte svara på frågor, inte ens från ”Uppdrag granskning”

Det händer att landets mest omistliga samhällsprogram drar saker en gång för mycket. Och man kan fråga sig för vems skull.

Uppdrag granskning” är Sveriges viktigaste samhällsprogram – det är det bästa också. Genomarbetade reportage, många viktiga avslöjanden, mycket byk har fått tvättas offentligt tack vare deras storartade insatser.

De är närmast omistliga i det stora feta allmänna tv-utbudet, de är också så gott som ensamma. Tyvärr.

I förra veckan sände man Ali Fegans grävreportage om finans- och inkassoföretaget Prioritet Finans, ett av Sveriges största och mest framgångsrika inom sitt område.

Prioritet Finans har också gått in som en av IFK Göteborgs huvudsponsorer, som under trettio år samarbetade med Ica. Ett numera klassiskt, men avslutat, samarbete.

Ali Fegan hade lyft på några stenar inom Prioritet Finans och upptäckt att där under dolde sig några rätt ljusskygga affärer – och personer.

Prioritet Finans inkassoavdelning köper upp företagsfakturor, väldigt vanlig verksamhet nu för tiden – företagen får betalt på rotmos i stället för att tvingas ligga och vänta i 30 dagar. Inkassoföretaget driver in pengarna och gör sig en hacka.

Nils Wiberg, vd för Prioritet Finans, har gjort sig många hackor. Han är idrottsvän också, 12 miljoner om året betalar han och företaget Blåvitt för att få ha sin logga på lagets tröjor.

Ali Fegan visade att Prioritet Finans köpt fakturor av både några rätt skumma företag och några ännu skummare företagare. Ali Fegan och ”Uppdrag granskning” antydde att Nils Wiberg tvättade pengar åt sina kunder. En polisman sade att han ”tyckte det såg ut så, jo”.

”Uppdrag granskning” är mästare på den här typen av mediedramaturgi och mediedramatik. Även när de inte riktigt har på fötterna – och det har de ibland inte.

Det såg inte riktigt bra ut för Nils Wiberg i det här reportaget, och det såg inte så trevligt ut för IFK Göteborg heller. Varken Wiberg och Blåvitts ordförande Kent Olsson ville svara på frågor innan programmet hade sänts.

Jag kan precis som Karin Mattisson, ”Uppdrag gransknings” programledare, förstå att det ter sig lite märkligt, men man har faktiskt också rätt att välja att inte svara på frågor från ”Uppdrag granskning”.

Man har rätt att avstå, både från att medverka på bild och att svara på frågor. Skyldig eller inte skyldig. Problemet med programmets arbetsmetoder är att de anser att alla är dem svar skyldiga – och vill de inte svara så gör det dem alla till prime suspects.

Jag tycker inte att det är orimligt att Nils Wiberg eller IFK Göteborg avstår att delta i det här reportaget. De har plötsligt hamnat på de anklagades bänk, nu vill ”Uppdrag granskning” omedelbart ha en kommentar, ett besked, och några klarlägganden.

Jag skulle till och med säga att det är rätt klokt av dem att avstå tills de vet vad det är de skall kommentera. Och kanske också inhämta reaktionerna på programmet.

Karin Mattisson har redan fått beskedet från Blåvitt att de inte vill kommentera, nu åker hon ändå upp till lagets kansli, hon vill ha det beskedet en gång till, nu smygfilmat på bild. Blåvitts klubbdirektör Seppo Vaihela skall få se riktigt löjlig ut – och skyldig!

Hon lyckas.

”Uppdrag granskning” har ofta väldigt svårt att döda sina darlingar, vill ofta dra allting ett varv till, och man kan verkligen fråga sig om det är för tittarnas skull eller för deras yrkesmässiga egon?