Andres Lokko skrev så här i en lysande krönika i Svenska Dagbladet (081219) i slutet av förra året):
”En gång i tiden fanns det absolut inget som fick starkare utslag på en Greydar – maskinen som mäter vår mentala gråhårighet och som, likt brandvarnaren, borde finnas i varje hälsomedvetet hushåll – än ett accelererande intresse för andra världskriget, Hitlerbiografier och tv-dokumentärer om invasionen av Normandie”.
Nu hade Andres Lokko hittat något som gav starkare utslag, rocknostalgi och rockmusiker som minns tillsammans – Elvis Costello och Sting i samma tv-studio till exempel, Lokkos Greydar sprang i tusen bitar. Mycket rolig text.
Jag skickade honom omedelbart ett mejl och berättade att jag samma kväll läst om några kapitel ur Ian Kershaws Hitlerbiografi, ”Hitler 1889–1936. Hubris” – och att han skulle få låna den när jag var klar.
Många förundras över särskilt mäns intresse för andra världskriget, mitt eget är kanske inte direkt sjukligt, men gränsande till maniskt.
Jag skulle aldrig någonsin resa mig upp och gå ifrån en tv-dokumentär om andra världskriget som jag inte sett tidigare. Jag skulle nog inte resa mig och gå även om jag sett den tidigare.
Nyligen såg jag om (för vilken gång i ordningen…?) BBC-klassikern ”En värld i krig” från 1973 i 26 avsnitt och med Laurence Olivier som berättare.
Jag läser just nu för andra gången (och jag läser aldrig om böcker) Antony Beevors ”Berlin – slutstriden 1945”, och efter att ha ramlat in på Viasat History i onsdags kväll bestämde jag mig för att också läsa om hans bok om Stalingrad, mitt livs mest skrämmande läsning. Någonsin. En rapport direkt från helvetet.
Viasat History visar under tre tisdagar (kl 21.00) Leopold Hoeschs dokumentärtrilogi om Stalingrad, anfallet, belägringen, undergången.
Den är från 2003, den har förmodligen visats någon gång tidigare i någon kanal i svensk tv, det är också en rapport från helvetet, nu i färg. En del amatörfilmer tagna av framryckande tyska soldater, bilder från ryska arkiv som länge legat oåtkomliga, vittnesmål från tyskar, ryssar, befäl, soldater, civila, män, kvinnor, barn.
Jag tror att jag läser om kriget, ser filmer och tv-dokumentärer om det, därför att jag är i desperat behov av att förstå det ofattbara. Slaget om Stalingrad är en beskrivning av mänsklighetens fria fall. Jag kan inte låta bli att fortfarande bli skakad i mitt innersta.
Ingen som minns Stalingrad, känner till historien, förstår siffrorna, går någonsin ut i ett krig igen.
Jag föddes tio år efter Auschwitz, som tonåring följde jag jakten på krigsförbrytare – 15–20 år efter Auschwitz var många av de före detta nazisterna tillbaka på sina gamla jobb, som domare, borgmästare, som ledamöter i den tyska riksdagen. Det fanns en närhet till planetens största mänskliga katastrof någonsin som var förbryllande, och förvirrande, för många av oss.
Jag tror att intresset för det här kriget, och den ofattbara katastrofen, för många handlar en hel del om gråa hår, både mentalt och bokstavligt, och där har Andres Lokko givetvis helt rätt, men med ett fel: rocken kan formuleras som nostalgi, kriget (som jag känner det) saknar i grunden helt den möjligheten. Jag tror att det finns en och annan soldat som minns andra världskriget som ett lumparminne, eller har ljusa minnen från Balkankriget, men tre minuter av Leopold Hoechs film eller tre sidor av Beevors bok om Stalingrad botar alla sådana försök till sentimental distans.
Rockmusik har egentligen aldrig intresserat mig, annat än som ett soundtrack till mitt liv, något som pågått i bakgrunden – men är helt utan betydelse. Skulle aldrig komma på tanken att läsa en biografi om en rock- eller popartist.
Antony Beevor har förresten skrivit en ny bok om invasionen i Normandie. Lägger den på lådan i dag, Andres.