1975 var jag i Båstad och demonstrerade mot att Sverige skulle spela Davis Cup-tennis mot Chile.
Jag hade spelat tennis sedan jag var 6–7 år, och jag älskar sporten. Jag har alltid drömt om att kunna slå en backhand som John McEnroe, världstennisens störste geni. Han var överklasskille också.
Tennis ses ännu som en överklassport. ”Så kan de rika spela tennis, men de ska fan inte spela här”, sjunger Mikael Wiehe fortfarande i sin ”Stoppa matchen”-låt. Överklass, tennis och politik hör ihop.
När vi samlades i Båstad för att demonstrera var jag beredd på det värsta, många hade hjälm och påkar. Jag ville undvika våld, men innerst inne var jag för att vi skulle göra ett seriöst försök att stoppa matchen. Vad gjorde vi annars där? Stod på ett torg och blåste i visselpipor?!
General Pinochet hade med USA:s hjälp störtat en demokratiskt vald president. De hade torterat och mördat Salvador Allendes anhängare. Tusentals försvann spårlöst, upp med dem i en helikopter, ut mot havet, man knuffade ut dem från ett par hundra meters höjd.
Sådant var det politiska läget.
Israels anfall mot Gaza gjorde mig upprörd, det var en skändlig attack mot civila, skolor, sjukhus. Har man följt konflikten i 40 år är attacken ändå inte ologisk. Israels fiender skickar på måfå in raketer i bostadsområden, de träffar också skolor och dagis och sjukhus. En ung kvinna med sprängämnen på kroppen kliver in på en restaurang i Tel Aviv och mördar helt blint hundra människor.
Jag går in på Afas officiella hemsida (Antifascistisk aktion) och försöker hitta någon typ av politisk analys. De är emot fascismen. Precis som de flesta av oss. Nittiotre procent av svenskarna är väl emot just fascismen? Däremot tror inte Afa att demokratin kan handskas med den problematiken. De anser att Afa är utvalda, de anser att våld är det enda språk fascister förstår. Och Israel är uppenbarligen en fasciststat.
I Malmö kastar Afa-demonstranter, maskerade (och skitfega), sten mot polisen. En kille tar sig triumferande upp på en polisbil och ger fingret åt världen – just det där fingret som numera är mer förknippat med USA än Frihetsgudinnan. Det kan nog bli en burgare efter demonstrationen också.
Politiska aktioner kan säkert kräva våld, men det politiska aktioner mest av allt behöver är nog ändå politik. Maskerade 30-åringar inlindade i palestinasjalar är inte politik.
Snart är det derbydags i Stockholm förresten. Vi ses väl där? Jävla fascistfotboll.