Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Johan Croneman: Måste ”Historieätarna” vara en enda stor krumbukt?

”Historieätarna” i SVT.
”Historieätarna” i SVT. Foto: David Andersson/SVT

På fredag har ”På spåret” nypremiär, och i går sändes andra avsnittet i nya omgången av ”Historieätarna”. Båda programmen leds av den ironiska generationen – och skräcken för en smula uppriktighet är tydlig.

Jag var fem år när 60-talet tog sin början, jag var femton när ett av förra århundradets mest mytologiserade decennier var över – jag kände nästan inte igen någon mat alls när ”Historieätarna” i måndags kväll (SVT) drog i sig kokta grissvansar, pulversoppor, Astrids vårägg: ägg med buljong och gelatin. Jag minns att vi fick oxtunga en gång, och jag minns att vi alltid var tvungna att smaka på allt. Skolmaten var överjävligt äcklig.

Om man anstränger sig så kopiöst, som historieätarna ändå gör, så förvånar det mig verkligen att de är som allra mest intresserade av eftervärldens fördomar – och taskiga minne. Och rätt billiga poänger.

Underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på, det är liksom det som är det fina i kråksången. Och problemet. Sextio minuter, här får inte finnas en död sekund.

1,3 miljoner såg förra veckans premiäravsnitt, det är en strålande måndagssiffra, jag inbillar mig nog ändå att det varken var de särskilt historieintresserade eller de särskilt matintresserade som tittade mest. När det kommer till 60-talet räcker det egentligen med hur lite igenkänningsfaktor som helst – för säkerhets skull drar de på med massor, allt de har – kläder, möbler, tidningar, mat, vanor och ovanor. Här finns inget slarv, fotot är excellent, musiken kongenial, inte minst vinjetten är genialt tonsatt. Här finns inte en endaste 60-talsschablon man undviker, inte en fördom som man försöker gå runt. Nej, man vill verkligen grotta ner hela sig, och alla oss, i karikatyren. Och tydligen är det också exakt vad vi vill. Eller hur?

Jag minns hur pappa ironiserade när mamma kom med något nytt, köttfärsfyllda paprikor till exempel. Pappa tittade på oss barn och sade, med hög stämma: ”Jaha ungar, i dag är det Ica-Kuriren.”

För min pappa var Ica-Kuriren ett exempel på en högst oönskad kulinarisk revolution.

Jag minns att vi åt ungefär samma mat, på samma veckodagar, i lite olika former: Husmanskost. Fläsk, potatis, löksås, pannbiff, köttbullar, falukorv, alltid grönsakssoppa eller ärtsoppa på torsdagar, alltid fisk en gång i veckan, torsk (som var billigt!) eller stekt strömming. Stek på helgen, kanske en grillad paprikakyckling. Pappa gillade som sagt inga experiment, en måltid utan potatis var liksom förlorad.

”Historieätarna” har alla tänkbara resurser, man har alla intelligenta gäster, populäraste programledarna. Men: Varför till varje pris skoja bort alltihop? Varför ligga ner på knä och be om att bli älskad? Spontaniteten är välrepeterad och tillkämpad in absurdum; den ironiska generationen (Erik Haags) har utvecklats till just den ”spontana generationen”. På fredag är det nypremiär för ”På spåret”, då ni kan förresten studera samma fenomen, Fredrik Lindström och Kristian Luuk är så avspända och så spontana och så otvungna att däri ligger hela ”underhållningen”.

Det är ju just därför de med gott samvete kan göra den typen av ”underhållning” De är ju inte riktigt allvarliga, fattar ni väl...?! De gör ju humor så att just Du skall fatta. Pjata lite bjanspjåk oxå.

Erik Haag går till en danslärare för att lära sig twista, han kan bara inte anstränga sig för en sekund, han måste bara åbäka sig – det skall till varje pris se ut som om han kan tilltala sin publik helt öppet och utan krumbukter (spontant och crazy), men krumbukten är det enda som återstår. Och den sätter sig rätt snart på tvären.

Ingenting får bli för allvarligt eller pretentiöst. Det är den spontana generationens allra största skräck.

Man tar verkligen risken att framstå som norra Europas värsta glädjedödare om man påstår att ”Historieätarna” ser harmlöst ut – men rakt av kan vara en förfalskning. Populärast vinner alltid!