Jag tror det var ungefär samtidigt med slakten vid Stalingrad, några damer på Östermalm i Stockholm kom sig samman och bildade en djurskyddsförening. Stig Dagerman skrev en av sina klassiska dagsedlar om händelsen, jag tror han ville fridlysa den europeiska likmasken.

Den där historien kommer ofta till mig (mitt krassa jag), särskilt när jag ser filmer om rika, mätta västerlänningar som likt korsriddare lägger ner förmögenheter på att miljöfrälsa världen, och inte minst dra ner brallorna på fattigare kulturers miljöbarbarer. När vi förstört vår egen skog är det dags att rädda alla andras.

I förra veckan visade SVT Louie Psihoyos upprörande dokumentär ”The Cove” (finns att se på SVT Play i ytterligare två dagar). Han och Ric O’Barry (60-talsserien ”Flippers” pappa och en av världens mest berömda delfintränare) tog oss på delfinslakt i Japan.

I den japanska staden Taiji livnär sig fiskarna på att fånga och sälja delfiner till delfinarier runt om i världen, till en mångmiljardindustri som ständigt behöver nya delfiner till sina familjeföreställningar. (Det är inte utan att man känner lite miljöangst över sitt senaste besök på delfinariet i Kolmården.) Men jag får också lite miljöhåll av retoriken i ”The Cove”. Ric O’Barry säger två tänkvärda saker i filmen: Det är inte på grund utav delfinens intelligens som hon är värd vår respekt och vårt skydd, utan det är hennes medvetenhet som gör henne särskilt väl lämpad att skona. Ric O’Barry kan ha rätt i detta. (Vad vet vi å andra sidan om räkans själsliv?)

Han säger också, efter att vi i slutet av filmen fått bevittna ett osedvanligt snaskigt blodbad på delfiner, att om vi inte kan stoppa detta, denna blodiga massaker i denna dödens lilla vik – ja, då kan vi också glömma tanken på att vi skall kunna rå på de riktigt stora frågorna. Man måste givetvis gräva där man står.

Problemet är väl bara var vi lägger fokus – och hur mycket miljöhyckleri man orkar bära. Filmarna, elitaktivisterna och Ric O’Barry har visserligen synat motargumenten, men de låter i de närmaste inte en enda människa få försvara sitt fiske och sin jakt, vare sig ur ett kultur- eller yrkesperspektiv. Ric O’Barry redogör för deras argument, och avfärdar dem som korkade, löjliga.

Språket fäller också oss betraktare, om nu inte bilderna gör det (och det gör dom, en flasknosdelfin, en flock av dessa vackra djur sticks långsamt ihjäl, tills havet är knallrött av blod). Det är ju viss skillnad på orden jakt och slakt, fiske och massaker. Vad tror ni japanerna skulle kalla vårt stora folkliga nöje: Välkommen till den stora älgslakten. Eller: Nöjesälgmassakern.

Vad säger vi när de kommer hit och lägger näsan i blöt, filmar våra feta, småfulla, tappra älgjägare, får med några astaskiga vådaskott på en älgkalv, ser henne släpa sig iväg i motljus mot en säker död. Behöver vi köttet? Måste vi skyddas från älgen? Är det bara på kul?