På 60- och 70-talet var ett ledande argument mot att till exempel protestera mot USA:s krig i Vietnam: ”Glöm inte att de räddade Europa undan nazisterna.” De hade därmed i mångas ögon fått ett slags carte blanche att sköta världen efter eget huvud.
Vilket de också gjorde.
När en handfull aktivister 1965 gick till Hötorget med några plakat (USA ut ur Vietnam) skickade man dit tio polispatruller som med våld förde bort drägget (två unga medicinstuderande). USA fick under inga omständigheter kränkas.
När USA får berätta historien om andra världskriget har man fortfarande lätt för att glömma andra insatser än sina egna. De förlorade en halv miljon soldater – Sovjetunionen tio miljoner. Med minst lika många civila offer. Sovjetunionen besegrade nazisterna.
Tv-serien ”Band of brothers” från 2001 (som SVT nu repriserat) var egentligen inget undantag från den traditionen men ändå ett lysande stycke tv om historiens mest brutala krig. Den var välgjord in i minsta detalj, formidabelt fotograferad, med ett genialt manus och med en uppsättning i stort sett helt okända skådespelare som mer eller mindre tog andan ur oss. Richard Winters som Damien Lewis kommer man aldrig att glömma.
Nu kommer snart ”The Pacific”. USA-premiär om en vecka, svensk premiär på Canal+ i början av april. Jag har tjuvkikat på de två första avsnitten – det tog ungefär två minuter att förlora sig helt.
I stort sett är det exakt samma koncept som i ”Band of brothers”, även om man i ”The Pacific” hoppar över preludierna – huvudpersonerna presenteras med några enkla penseldrag, sedan dimper vi (och den amerikanska marinkåren) ner i just The Pacific, närmare bestämt på Salomonöarna och platsen för ett av andra världskrigets mest blodiga slag, Guadalcanal. En sex kvadratkilometer stor ö bestående av i stort sett stränder och djungel.
Unga amerikanska pojkar, inte sällan under 20, fick sin första militära erfarenhet här, i ett inferno som överstiger ens fattningsförmåga.
Inledningen är som sagt briljant, på några minuter har vi både bakgrund och motiv till huvudkaraktärerna – en pappa följer sin son till bussen som skall ta honom till marinkårsutbildning och ett djungelkrig flera hundra mil därifrån. Deras tafatta avsked, pappans vardagliga stönanden över sin krånglande bil, sonens försök att få kontakt.
En enda scen, och vi vet sedan i stort sett allt om deras far/son-relation. En ocean skiljer dem redan åt, snart skall en till ligga emellan dem. För en sekund stannar tiden och i ett tyst möte utväxlas blickar. Kanske deras sista skymt av varandra någonsin.
Man kan ha många åsikter om den här dramaturgin i amerikansk film och tv, men den är i vissa fall (som detta) komplett fulländad.
Det finns inte tid att dra en lång förhistoria, och varför skulle man när man kan exponera känslor på detta oslagbara vis. Den objektiva historien om kriget får man hitta någon annanstans, detta är historier om vad krig gör med människor i allmänhet, och med dessa unga pojkar i synnerhet. Det är givetvis väldigt mycket stora känslor inblandade, ändå lyckas de hela tiden hålla pjunket på behörigt avstånd.
Och rollsättningen? Den är minst lika fantastisk som i ”Band of brothers”, och man kan aldrig vara riktigt säker: din favorit kan vara utskriven ur serien, stupad, bortryckt på en grisblink. Det känns som om ingen går säker – ett litet, litet steg åt höger så är livet till ända.
Tio avsnitt som räddar tv-våren.