När en av upphovsmännen bakom ”Sopranos”, Terence Winter, skriver ännu en gangsterserie och får Martin Scorsese att regissera den första piloten, ja då går det en ristning genom film- och tv-världen. Nyligen hade ”Boardwalk empire” USA-premiär – i dag sänder Canal+ Series (20.00) det första avsnittet.

Året är 1920, platsen Atlantic City. USA inför den 16 januari detta år ett totalt alkoholförbud, känt under namnet The Prohibition. Med två tredjedelars majoritet driver kongressen igenom den hatade ­Volstead­lagen, de ”antisalonliga” vinner. Det blir förbjudet att tillverka, importera, distribuera och givetvis att dricka alkohol. Det är ett av de sämsta inrikespolitiska besluten i landet någonsin.

Utan förbudstiden hade vi knappast hört talas om den amerikanska gangs­tern. Förbudstiden gav världen Al ­Capone, Lucky Luciano, Bugsy Siegel, Frank Costello m fl.

Vi hade förmodligen aldrig hört talas om familjer som Gambino, Genovese, Bonanno.

När förbudet hävs i slutet av 1933 har USA en organiserad brottslighet som korrumperat både polis- och åklagarväsendet, man har köpt sig politiker, man har investerat sina spritpengar i många andra verksamheter. Mest illegala.

Och vad vore filmvärlden utan sin gangster? Det är en politisk och social metafor som publiken älskat i åttio år.

Jag är inte helt säker på att ”Boardwalk empire” per automatik blir ihjälkramad på samma sätt, men förutsättningarna är rätt goda.

Steve Buscemi som Nucky Thompson förkroppsligar eran, han är både politiker och gangster. Nucky sköter Atlantic Citys kassa, han är också den som har handen på den rätta kranen. Spritkranen. Han har dessutom en polischef bredvid sig som av en ren händelse råkar vara hans bror – de bildar ett litet obehagligt team, ja brorsan är rakt igenom ond och jävlig, av Nucky får vi glimtar av andra sidor. Satt kanske inledningsvis och hade lite svårt att se den lätt anemiske Steve Buscemi som skurkarnas skurk, men efter tre avsnitt har han skaffat sig så många nyanser att man får mycket svårt att bara lämna in.

Steve Buscemi är periodvis extremt stereotypt rollsatt, men få skådespelare har en sådan mångsidighet i sitt spel och en absolut närvaro som inte sällan ligger helt öppen och helt nära. Säger man ”hudlöst” förtjänar man normalt sett en spark i skrevet, men okej, jag tar risken i dag.

Nucky Thompson förstår redan den första förbudsdagen vad detta kan komma att betyda för honom och hans stad. Hans politiska polare fattar också galoppen. Men det är givetvis ett mycket farligt spel han ger sig in i; bondeoffer får man räkna med dagligen, man offrar löpare och torn och springare. Ingen får komma åt Kungen.

Helt ärligt är det knappast Scorseseklass på regin (hygglig), men det är ju å andra sidan knappt längre ens Scorseseklass på Scorsese, så håll till godo.