Ibland skall ni ta och skubba från jobbet. Det är nyttigt. Gå hem och lägg er för allra minsta, lite snuva, lite halsont – men inte värre än att ni kan bädda ner er i tv-soffan, kanske lite hämtmat, kaffe på det. Stäng av telefonen.
I måndags, på SVT 1, kl 14.05, gick ”Kungliga patrasket”, Hasse Ekmans klassiska komedi från 1945. Det är en fantastisk film. Man skall vara försiktig med det där klassikeromdömet, men här pratar vi om en 64 år gammal svensk film – som känns modern, och som många (inte minst i filmbranschen) skulle må bra av att se igen.
Det första ord jag tänker på är: espri. Det beror givetvis delvis på att jag är en kultursnobb, på den fina morgontidningen, som på detta sätt (och alltid) vill, och försöker, fjärma mig från min läsekrets.
Espri. ”Rörlig intelligens”, så står det i min ordlista från Svenska Akademien, 1998.
Man vet vad det betyder utan att behöva få det förklarat för sig.
Onomatopoetiskt, kanske? Hmm.
Jag ser om ”Kungliga patrasket”, och jag blir nästan hundraprocentigt övertygad om att Ingmar Bergman lånat mycket av Hasse Ekman till sin ”Fanny och Alexander”. Det är inte bara det att filmerna utspelar sig i teaterfamiljer, med starka, borgerliga, patriarker (och värderingar) – och Bergman har lagt till en svärta som Hasse Ekman kanske inte riktigt var i kontakt med – det mest väsentliga, och utmärkande, och underbara, är faktiskt ändå den där sagolika känslan och tajmningen för komedi.
Ingmar Bergman, världskänd som dysterkvist – jag älskar innerligt några av hans bästa komedier. Några av hans bästa filmer är faktiskt komedier.
”Fanny och Alexander” är en svart, bitter, sorglig och grym historia – men också med mycket ljus, hoppfullhet, och den är faktiskt bitvis fruktansvärt rolig. Mycket är skådespelarnas förtjänst, som har förmågan att pendla mellan ytterligheterna, i ”Kungliga patrasket” (liksom i ”Fanny och Alexander”) ger den konstnärliga miljön skådespelarna den rätta instruktionen – det finns per automatik ett eller två extravarv att ta ut.
Det är teatralt som fan – oslagbart underbart att lyssna på.
Hilda Borgström, som mamman och mormodern Charlotta Anker i ”Kungliga patrasket”, är ju till exempel betydligt mer grovhuggen och farsartad än Gunn Wållgrens Helena Ekdahl i ”Fanny och Alexander”, men nog kan vi se släktskapet. Det är inte bara dialektalt, det är dialogiskt. Vad det nu är.
Hilda Borgström debuterade 1912! Vilken fantastisk skådespelerska.
Man kan ha hur många åsikter som helst om Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Man kan till och med tycka illa om den, eller så lite som möjligt, men man kan aldrig glömma, eller bortse ifrån, Gunn Wållgren.
Några av de scener hon gör i ”Fanny och Alexander” har ingen sett maken till. Vare sig förr eller senare.
Nu har jag använt 2.603 tecken till att beskriva en film som de flesta av er tror er ha sett, men förmodligen gått förbi. Allt detta för att jag tror att ”Kungliga patrasket”, trots sin ålderdomlighet och sin orealistiska belastning, fortfarande kan ge oss en känsla av saknad.
En film, en komedi, med en smart intellektuell rolig sprirituell dialog – med lite botten, och lite socker, och mycket grädde.
Om jag vore ung regissör skulle jag ta den här filmen och spela den 42 gånger för att försöka komma på vad det är de gör. Hasse Ekman. Jag skulle ta en fyra fem andra filmer också, betydligt modernare, och göra samma sak.
Som morfars bror brukade säga: Kan man inte uppfinna hjulet, kan man i alla fall hitta tillbaks till skjulet. (Med det menade han egentligen ingenting annat än att det alltid var okej att komma hem. Han var skräddare.)