Jag var 16–17 år när jag såg filmatiseringen av Dalton Trumbos bok ”Johnny got his gun” (han regisserade själv filmen).
Jag gick på filmstudion Harlequin i Norrköping, inne på Konstmuseet. Väldigt högtidligt kan jag lova, Norrköping var en helt bombad stad, söndertrasad av grävskopor och parkeringsplatser. Varenda industri var i stort sett nedläggningshotad. Raggare, industriarbetare, pappersbruk, sossar.
Jag var tonåring, kände mig främmande, ensam, utvald på samma gång. Pretentiös på ett grandiost vis. Jag hade cyklat dit på farsans uråldriga hoj, kan inte riktigt komma på varför jag just det året hade blivit helt såld på film, men jag gick och såg i stort sett allt på den där filmstudion.
Jag ramlade ut därifrån den kvällen.
”Johnny got his gun” är ingen märklig film, men den förändrade mig i grunden. Jag cyklade hem den kvällen med en helt ny inriktning, en helt ny insikt. Jag skulle i alla fall under inga omständigheter tiga still längre.
Jag bara tvärvände och gick åt andra hållet.
Det var klart att det var mycket yta, jag skaffade mig en ny identitet, stora jävla tröjor, runda glasögon, raggsockor, träskor, FNL-märke givetvis. Varenda rast hade någon snott märket, jag satte på ett nytt – det pågick i åratal. Pappa var lättretad, det räckte med att låta håret växa, och en stor fet Mao-blaffa på väggen.
Många av oss vittnar om liknande händelser som förändrat våra liv: Film, ett teaterbesök, en polare som kom hem och spelade en låt. En enda låt! Pang.
Jag var med andra ord rätt pretentiös redan som ung, hade ambitionen att störta all skit i gruset, bekämpa allt som förslavar, alltid vara på mänsklighetens sida.
Mormor och jag satt en annan kväll i gillestugan (!) och tittade på Aktuellt. Det gick inte en sändning utan en rapport om Vietnamkriget, döda, sårade, protester. Ungefär som man idag regelbundet rapporterar om Israel och palestinierna.
Min mormor var klok och rar och omtänksam, hon hade aldrig rest utomlands, hon brydde sig inte nämnvärt om politik sade hon – hon visste rätt mycket om livet. Nu satt hon bredvid mig och grät.
En liten naken vietnamesisk flicka kom stapplande på en väg, hon var svårt bränd av napalm-B, en bensinbomb som amerikanarna tyckte var trevlig och effektiv. Det var en mycket lättantändlig gel kan man säga, brann som fan. Fick man det på sig var det nästan omöjligt att bli av med. Efter flickan kom en kvinna med ett livlöst barn i famnen.
Den kvällen gick något helt sönder i mig. För alltid.
Litteratur har också påverkat hela mänskligheten. Jag skall inte säga de flesta, men väldigt många av oss, kan peka på en bok som fått oss att helt tänka om, upptäcka något enastående. Jag kommer ihåg när jag förstod hur man skulle läsa poesi första gången. Det hade skrämt vettet ur mig i åratal, att jag inte förstod – varför skrev de på längden när man kunde skriva på tvären?
Jag var säkert 25 år, och jag såg ljuset! Det är sant.
Om man däremot vågar påstå att tv, som populärkultur, eller än värre, tv-spel, påverkar unga människor, då är man tokig. Sjuk helt enkelt. Det forskas som helsicke på området, bara för att bevisa en enda sak: Det är klart att ingen blir påverkad av tv-spel!
Populärkultur har aldrig någonsin påverkat någon enda människa – i alla fall inte i negativ riktning. Ingen blir påverkad av våldsamma tv-spel, ingen blir påverkad av tv-serier som framställer unga tjejer som idioter och unga män som neandertalare.
Jag står och tittar på vår 13-åring när han spelar ett spel där man slaktar folk i parti och minut. Vi ser på en tv-serie i ungefär samma midjehöjd. Vår 5-åring sitter bredvid och tittar på.
Nejdå, det är inget farligt. Människor påverkas av allt i livet, en liten liten kaka kan få avgörande betydelse. Men tv-serier, tv-spel? Lägg av – har du drabbats av moralpanik?
Nu kan det sägas: Ja, faktiskt.