Är vi verkligen säkra på att raka besked alltid är de bästa? Det är klart, står man i höjd med Skåneporten på E 4:an utanför Ljungby och frågar efter snabbaste vägen till Halmstad så vill man ju inte snart upptäcka att man fått ett orakt besked och nu är på väg till Växjö i helt motsatt riktning.
Raka politiska besked anses särskilt viktiga. Särskilt om de avges i direktsänd television. Särskilt om Sverker är där. Jo, det finns vissa frågor som kräva dessa svar: Är man för eller emot kärnkraft? Det måste man kunna ge ett rakt besked om. För eller emot EU? Rakt. Vill man ha svenska trupper i Afghanistan? Rakt.
När alla (!) partier ger raka besked om pensionärerna, sjukvården, skolan bör man dra öronen åt sig. Här finns inga raka besked, här finns taktiska beslut. Är det någon som inte lägger ett bud på skolan?
”Om vi säger att det ser ut som om vi har råd att bygga en bubbelpool till alla pensionärer, måste vi ju efter valet kunna säga att det nu ser ut som om vi inte kan bygga en bubbelpool till alla pensionärer. Vi såg fel på fyra nollor.”
I de flesta mediekretsar pratar man numera nästan enkom om raka besked. De politiska journalisterna kräver det, och politikerna levererar.
Människor går faktiskt och röstar på flest raka besked, de senaste fyrtio åren har vi främst genom tv lärt oss att raka besked är det enda som gäller.
Det kan vara väldigt bedrägligt.
Inte så lite heller. Sverigedemokraterna ger oss rakt besked i sin fråga: Invandrare, hottentotter, gulingar går bort. Svenska flickor och pojkar går hem. Fick vi bara lite fler ungar behövs ju inga somalier i t-banan. Är det ett rakt besked som fungerar?
De andra partierna vet att ett rakt besked från dem, i tv, på bästa sändningstid, kan bli förödande: ”Svensk industri, och svensk välfärd, behöver 400 000 arbetskraftsinvandrare de närmaste tio åren. Plus deras familjer. De skall sköta städning, tunga, farliga industrijobb, plocka disk, tömma bäcken, städa parker, köra bussar, dela ut tidningarna. Annars går det åt helvete.”
Jag längtar efter att gå på en politisk debatt där det inte finns några tv-kameror. Tv har riggat de politiska diskussionerna, de ser exakt likadana ut – och de säger snart absolut ingenting. Onsdagens tv-sända debatt från Umeå blev ett skolexempel.
I tv vågar man numera inte säga ett enda litet kontroversiellt något. Av något slag. Jo, man kan bli lite uppbragd, Anders Borg kände sig vid ett tillfälle lite ledsen – men politisk debatt i tv handlar numera bara om budgivning. Och Sverker Olofsson, som är en eminent journalist, blir auktionsutroparen. Klara besked, ge mig ett bud.
Det finns inte längre en politiker med ambitioner som vågar tveka – eller diskutera utifrån ståndpunkten att frågan är komplex, svår, och kanske till och med (hemska tanke) ideologisk. I alla fall aldrig i tv.