Johan Glans. Född i Eslöv i april 1974. Han är ”ståuppare”.
Jag kan slå vad om att han snart sitter i ett svenskt tv-program och pratar med någon annan lealös svensk ”ståuppare” och försöker reda ut frågan: ”Kan man verkligen skämta om allt”?
Man kan liksom se Johan Flams skrynkla ihop fejjan, låtsas fundera, och säga, på sin sköna eslövska: ”Ja, jag tror det. Man får det. Mann mouusste dä”.
Johan Glans. Vilken kille.
Under Guldbaggegalan i måndags (SVT 1, 20.00) var han tvungen att skoja med Nils Petter Sundgren, som satt i publiken. Inte för att det var kul, utan för att han måste.
Nils Petter Sundgren, en av Sveriges mest betydelsefulla filmjournalister under de senaste 50 åren, han har gjort betydande avtryck inom svensk tv, inom filmkritiken, som kulturskribent. Han är påläst, erfaren, bred och smal på samma gång, kunnig, smart, välformulerad – men gammal, för helvete. Det är kul.
Vad är han nu? Jo, snart 81 faktiskt. Nils Petter Sundgren, född i Stockholm i februari 1929. Han är respekterad av kollegor, bransch – och motståndare. Vi känner alla samma respekt för honom. Vi kan vara oense om en helvetes massa.
På Realtid.se kommenterade Nils Petter i tisdags, med sedvanlig elegans, de där åldersfascistiska skämten från Johan Glans: ”Vad gör en flugskit på en sotare”, sade han.
Det är närmast stoiskt – och värdigt, givetvis.
Själv känner jag inte riktigt att jag behöver leva upp till de kraven, jag blir bara aggressiv. Det är inte bra, men jag måste.
Johan Glans, snart 36, fru och ett barn, född i Eslöv, kan skämta om allt.
Vad är ett skämt? När blir det roligt? Är det först när det landar, som det blir ett skämt, när folk eventuellt börjar skratta? Är det måttstocken? Då måste man ju givetvis testa allting, och om folk då skrattar, vad det än vara månde – så är det alltså dessutom ett lyckat skämt…?
Det går i alla fall att sälja överallt, varenda svensk ståuppare, förlåt ”ståuppare”, betraktar sig som Europas svar på Billy Crystal. Och varenda svensk gala, varenda svensk tv-kanal behöver minst en ”ståuppare” per kväll. De är så avväpnande, så dråpliga, så sanna.
Jag tycker som Glansen, man kan skämta om allt – men man måste faktiskt inte. I alla fall inte offentligt. Man måste däremot ha något på fötterna, något litet i huvudet, och gärna något i blodomloppet däremellan.
Annars blir man plump, och dum.
Om Guldbaggegalan sägs varje år nästan allt. Jag tycker nog att man i framtiden borde fråga sig vilken väg man vill gå. Vill man ligga där och skvalpa i mitten, som allting annat just nu, eller vågar man kliva utanför mittfåran?
Som tv-underhållning ligger de bra där de ligger, ”ståuppare” leder tveksamheterna, de populäraste filmerna vinner. Och det är helt okey, bara man vågar stå för det som arrangör, det vill säga Svenska Filminstitutet. Men som något slags tävling, eller värdemätare, eller värdig prisutdelning? Nej.
”Män som hatar kvinnor” är inte årets bästa svenska film. Ingen seriös person som sett igenom svensk filmproduktion 2009 skulle påstå det. Och det vet alla.
Men hur jävla bra tv blir det om till exempel Jesper Ganslandt (alla som vet vem det är räcker upp en hand!) och hans film ”Apan” får priset för bästa svenska film – av den enkla anledningen att det kanske är årets bästa svenska film? Men bara har setts av 13 personer.
Och så säger de att tv spelat ut sin roll.