Jag tittade på min doktor häromdagen och frågade: ”Tror du man kan vara politiskt deprimerad – också?”
Han funderade länge, som han brukar, tog av sig glasögonen, tittade ut genom fönstret och sade lite melankoliskt: ”Det tror jag absolut man kan vara.”
Vi är ungefär lika gamla.
Gick förbi en krigslöpsedel i förra veckan, jag såg ordet Anka, tänkte på Charlie Christensen och hans Arne Anka, ”Är han äntligen på löpet igen?” Inte en dag för sent.
Jag ville inte köpa skiten i kiosken, jag ringde en vän i branschen. ”Är du helt från vettet, har du missat detta”, sade han, ”typiskt en kulturkofta på den fina morgontidningen! Anna Anka är det största som hänt i Sverige på 10 år.” ”Du menar väl inte hon Paul Ankas fru, hon i tv?” undrade jag. ”Jojomän”, sade han, ”hon har nu lagt sig i den politiska debatten i Sverige. Han kan kanske avgöra valet. Visst är det fantastiskt. Hon verkar inte riktigt kunna skilja på KD, SD eller HD, men vad gör det.”
Det började småregna ute. Jag lade på. Politisk depression, den finns.
Kommer ni ihåg Cicciolina, porrstjärna, sångerska, artist och italiensk parlamentsledamot i Italien 1987–91? Ilona Staller. Hon brukade ofta hålla sina politiska tal med ett bröst bart.
Men hon var ju ganska driven, och smart, och medveten – eller är det jag som minns galet? Är Anna Anka vår tids Cicciolina?
Ilona Staller kandiderade först för ett grönt parti, sedan var hon engagerad i kärnkraftsmotståndet, gift med konstnären Jeff Koons.
Jag tar en livlina, och googlar. När det är som mest intressant ringer det från radio- och tv-redaktioner: ”Vill du vara med och diskutera Anna Anka i morgon.”
”Nej”, säger jag, ”sitter ni och analyserar fenomenet Anna Anka. Är inte det att tillskriva henne en betydelse hon inte har.” ”Vare sig man vill eller inte är hon ett … ett … mediefenomen”, säger de.
”Fint, okej, men jag vill inte.” ”Men hur ser du på fenomenet?” ”Jag blir politiskt deprimerad över att du bara ringer och ställer frågan”, säger jag.
Jag lägger på. Det spöregnar i Götgatsbacken. Jag går hem och skriver en krönika om Anna Anka.
I Ankeborg, förlåt, Göteborg, gör de både ”Andra Avenyn” och ”Uppdrag granskning”. Bra spännvidd. Ett program som är sopor, och ett program som gräver bland soporna. Man kan vara kritisk till många av ”Uppdrag gransknings” program, men Anna Anka ger de i alla fall uppriktigt fan i. Men å andra sidan: Skulle man inte vilja ha en granskning av hur media skapade Anna Anka? På samma sätt som man var med och skapade till exempel ”drag under galoscherna”, med Ian och Bert, men sedan, efteråt bara höll upp händerna i försvarsställning och sade: ”Jamen, vi rapporterade ju bara om hur det såg ut, kanaliserade det som folk pratade om, följde upp.”
Följde med, är väl ordet.
När det läckte ut att SVT i Göteborg bandat det andra avsnittet av ”Här är det liv” (vilket de inte hade tänkt berätta självmant) bjöd de in ”vissa utvalda medier” för att förhandstitta på programmet, dagen innan det skulle visas. Medierna fick tjyvkika mot löfte att inte skriva. Alla accepterade, också DN.
Samma dag skrev jag, i DN, på den här platsen att det var Svennis som skulle vara med. Jag var inte inbjuden, men jag gissade! Så förutsägbart har programmet blivit. Några timmar senare blev jag uppringd av en journalist på Aftonbladet som var upprörd över att jag ”läckt”, och att jag förstört programmet, och mellan raderna, att det var extremt okollegialt.
Han trodde inte på mig när jag sade att jag bara gissat, och avslöjade samtidigt indirekt att jag siat helt rätt, och det gladde mig givetvis särskilt mycket.
Vi blev snart otroligt osams i telefon, han tyckte att jag ”läxade upp honom”, lite överlägset, och det gjorde jag säkert. Och vet ni vad: Jag gör gärna om det.