Hur mycket sport tål landets tv-tittare? Som sportälskare är man givetvis lycklig att kunna se OS-sändningar exakt dygnet runt – men vilka hänsyn tas till dem som har helt andra tv-intressen?
Inga alls, faktiskt.
Jag förstår att många är otroligt irriterade över att man i stort sett rensar de vanliga tablåerna för sportens skull, kanske kan SVT uppvisa en del fina tittarsiffror. Men det är ju ungefär som med Melodifestivalen, som SVT anser vara hela landets angelägenhet och stora intresse: Det är 2 miljoner som tittar, fantastiskt – men 5 miljoner som sannerligen struntar i vilket. På ett ungefär. Vad är deras alternativ? En skiktsmal bulgarisk dokumentärfilm i grannkanalen? Det svänger inte precis om alternativen.
Om man innerligt avskyr till exempel Melodifestivalen, och allt uselt den står för, innebär det ju inte per automatik att man helt saknar behov av underhållning. Tvärtom, längtan efter bra underhållning är trängande hos de flesta. Jag har mött det så många gånger: Blir man illamående av dansbandskamp och dansbandsmusik så betraktas man som en snobb, föraktar underhållning, föraktar ”vanligt folk”. Ja, det är väl gränsandes till förtryck. Fem miljoner översittare!
Det är ju utmärkt att man kan utlokalisera delar av OS-sporten till Kunskapskanalen och SVT 24, frågan är väl om man inte helt och hållet skulle koncentrera ett sådant här jätte-tv-evenemang till just de alternativa kanalerna och låta den stora majoriteten tittare, som inte nämnvärt bryr sig om sporten eller OS, få behålla sina program på sina vanliga dagar och tider.
Det vore verkligen inte orimligt. Sporten har alltid haft förkörsrätt, men i dag är det inte längre en absolut nödvändighet, en egen sportkanal bör inte heller ligga alltför långt bort i planeringen. Det finns kanske anledning att öka takten i det projektet.
Nu har jag så till den milda grad förstört min sexåring, som hellre ser en fyra dagar gammal engelsk ligamatch än animerad film på Disney Channel, men det är ju faktiskt nästan aldrig snack om vem det är som har kontroll över kontrollen hemma hos de flesta: Sportfanatikern. Vi tar inga fångar.
Jag har tusen gånger hört mig själv säga: ”Jamen en sådan här match spelas ju bara en gång vartannat år.” Eller: ”Den här stafetten är en klassiker.” ”Men den är ju inte körd än”? ”Nä, men gissa om den kommer att bli.”
Vi har alltid rätt.
När jag för någon månad sedan skrev om Malou von Sivers tyckte många att jag hade alla fel. I allt. Jag skrev att hon ofta var väldigt bra och väldigt närvarande – men att hon kanske skulle undvika tanken på att hon behärskade exakt alla ämnen.
I veckan gjorde hon en fantastisk intervju med läkaren och före detta spelmissbrukaren Christer Thernfrid. Hon var i sitt esse, intresserad, nyfiken, lyssnade noggrant och uppmärksamt. Hon vågade också ställa en del riktigt jobbiga frågor, en konst som är helt ute. Numera handlar det i tv oftast om att det skall bli fin stämning i studion. Trevligt med Skavlan. Mysigt med norsk.
Frank Gunnarsson, kom hem! Frank var bitvis en extremt plump lokalradioreporter i Göteborg, men också ett slags radiogeni utan hämningar. Hos honom fick Janne Josefsson ta plats, Kurt Olsson, Ronny Jönsson – men mest plats tog Franken själv. Och han slog flera gånger svenskt rekord i anmälningar till Granskningsnämnden.
Finns det ingen plats för sådana särlingar längre?
Längtar vi inte alla efter någon som varje vecka vågar sätta sig på tvären? Det är också underhållande.