Jag undrar om Maud Olofsson vet vad Euro-orphans är för något? Förmodligen inte. Om hon nu inte såg ”Uppdrag granskning” i går kväll så klart (SVT 1, 20.00). Förmodligen inte.

Euro-orphans har man kommit att kalla de hundra­tusentals barn som föräldrar från företrädesvis det gamla Östeuropa tvingats lämna i sina hemländer för att arbeta i väst. De kommer från söndertrasade ekonomier i Lettland, Estland, Polen, Rumänien, och
i stort sett har de inget val.

Rut- och rotavdrag. Varje dag.

De åker till Sverige, Frankrike, England, Danmark, Schweiz eller någon annanstans i Europa för att överleva, för att städa, diska, stryka – i Sverige kallar vi det absurt nog för ”hushållsnära tjänster”. Bara i Sverige kan man förresten hitta på ett sådant rent ut sagt komplett idiotiskt uttryck. Det man inte kan försöka dölja på något annat sätt får man försöka dölja i språket. Smart.

Föräldrarna till dessa Euro-orphans lämnar sina egna barn – för att till exempel svenska höginkomstagare skall kunna umgås mer med sina egna. Det är en politisk paradox som varenda borgerlig alliansledare i valutfrågningens tid borde ställas inför. Kanske kunde vi för ett ögonblick lämna överbuden till pensionärerna och skolan och i stället fokusera på en mer både ideologisk och extremt tydlig politisk verklighet. Hur ställer vi oss till global orättvisa – som för en gångs skull kliver rakt in bland oss?

Hur skulle Maud och Göran se på saken om 100 000 svenska barn lämnades utan mamma och pappa i åratal därför att mamma skulle städa i Warszawa och pappa bära tegel i Bukarest?

Barnen lider fruktansvärt, föräldrarna har stått inför pest eller kolera, och valt pesten, det vill säga att i åratal skiljas från barnen, för att de senare skall få mat, kläder, skola, högre utbildning.

Det timslånga reportaget i gårdagens ”Uppdrag granskning” hade gjorts av Sven Bergman, Joachim Dyfvermark, Fredrik Laurin och Ima Skoglund. De har vunnit priser över hela världen för sina granskningar, sina reportage, om Jas, om CIA-kidnappade egyptier på svensk mark etcetera, etcetera – jag ser dem som en av de viktigaste journalistiska konstellationerna i vår samtid. Och det var också det viktigaste, mest upplysande och politiskt klargörande jag sett på evigheter i tv.

Andreas Rydbackens fina, känsliga, vackra och smärtsamma foto drev hela reportaget i rätt riktning. Otroligt fint klippt av samme man också – här fanns många lätta fallgropar att trilla ner i, sentimentalitet, barn och tårar, mammor på telefon som gråter. Tonen var skarp men saklig. Den var varm, men aldrig klibbig.

Man önskar givetvis att detta tas på största allvar av de politiska reportrarna, här är ett politiskt beslut, här är en reform – ”Uppdrag granskning” visade upp reformens effekter. Vad säger du Maud? Mår rut bra?