När SVT Drama svek sig själv, traditionen och tittarna, klev Dokumentärredaktionen in och räddade hela jul-, nyårs- och trettonhelgen. Kanske blir det en blomsterkvast från ledningen, men uppriktigt talat: Ingemar Persson, chef för dokumentärredaktionen, blir säkert glad för den typen av uppskattning – vad han behöver är en uppräkning. Av sin budget. Med riktiga, reella pengar.
Svensk dokumentärfilm, och svenska dokumentärfilmare, levererar år efter år, trots fruktansvärt usla villkor. Kanske levererer de till och med mer och bättre än vad vi förtjänar. De levererar i stort sett gratis.
Och tittarna vill ha mer och mer, och tablåerna och kanalerna är i behov av fler och fler. Det är kanske dags att satsa lite stålar också?!
SVT har under helgerna visat dokumentärfilm i absolut världsklass: Mikael Kristerssons nya film ”Ljusår”, och repriseringen av hans två tidigare, underbara, filmer ”Pica Pica” och ”Falkens öga” är inget annat än en generös julgåva till svenska folket.
Jag har stött på folk i stort sett varje dag under helgerna som pratat sig trötta om Nina Hedenius mästerverk ”Naturens gång”. De ser ut, och låter som nyfrälsta, de har haft en uppenbarelse: Film utan skränig speaker, utan fjäskande musik, bara ett stilla, vackert, meditativt, underskönt foto, en berättelse om något vi mist kontakten med, ett kollektivt undermedvetet som vi håller sträng koll på, och behärskar, genom att köpa och konsumera.
Det konsumtionssamhället fruktar mest är minnet. Människor som reflekterar, vänder tillbaka, slår broar mellan skilda insikter, historier, relationer.
Läs Anna Hallbergs kloka, smarta, klargörande text i gårdagens Dagens Nyheter. Gör det! En rapport från ett litterärt, politiskt, kulturhaveri som jag tycker kan få gå för hela KulturSverige, nedsänkt i ett krämande och krängande, och med ett obehagligt medgivande från alltför många, även konstnärer faktiskt, uppgivna, nedstämda, tystade. Många hyschar rent av varandra.
Sitt ner i båten – om du ens kommer med, vill säga.
Vad säger marknaden om svenska dokumentärfilmer? Faktum är att de plötsligt går att sälja internationellt, de borde leva i den bästa av världar för tillfället.
Ingen svensk dokumentärfilmare vältrar sig i ekonomi, det mesta gnetas ihop med hjälp av osannolik uppfinningsrikedom. Och uppoffringar utöver det vanliga. Hur det betalar sig? Kan timpengen ligga på en 10–12 spänn, under ett års tid? Och det är bra pröjs!
”Kraschen”, SVT Göteborgs dokureportage i tre delar om Volvokraschen (sista delen sänds på måndag i SVT 1, 20.00) är som sagt en hybrid, där tv-reportaget möter dokumentären på att ovanligt lyckat sätt, framför allt fångar den människorna! Ni minns väl dem?
När unga Malin berättar om vad Volvo, och jobbet som truckförare, betydde för henne så ställde sig vartenda hårstrå upp på kroppen. Har jag någonsin känt så inför ett jobb? Har du? Hon älskade att stämpla in, känna dofterna, höra ljuden, hälsa på alla arbetskamrater – och ge sitt bästa.
Nu fick hon gå. Innan dess skänkte hon oss alla några minuter av nödvändig reflektion.
Och genigreppet att låta skådespelaren Peter Andersson bli speaker – en vackrare och effektivare röst kan man inte hitta. Han har ett slags sakligt lugn över sin stämma, det är inget han läser eller lärt sig eller en text han förmedlar: han färdas rakt in mot centrum i oss, en föreställning utan förställning, jag kan inte påminna mig att jag hört något vackrare på åratal.
Han är helt sann mot sig själv, mot oss – och i fullständig harmoni med de arbetare som under programmens gång träder fram. Samma ton.
Om ni aldrig tidigare förstått vad poesi är, så lyssna på Peter Andersson, och ni kommer i alla fall förstå vad det också kan vara. Och hur man kan använda den för att berätta om riktiga människor av kött och blod.