Att bloggtrynet skulle visa sig från sin värsta sida var inte direkt överraskande när det gällde Annika Östbergs överflyttning till ett svensk fängelse, man kan vada upp till midjan i invektiv i blogghavet – eller blogghatet. Var femte svensk är snart blogghaverist.
Det märkligaste i historien är ändå hur svenska medier så tidigt kom att adoptera Annika Östberg som ett särskilt ömmande fall. Man kan givetvis också sätta samman blogghatet med medieömkandet – de flesta blogghaveristerna hatar etablerade medier lika mycket som de hatar särbehandlingen av Annika Östberg.
Några medieforskare har redan varit inne på mediebevakningen. Marina Ghersetti, medieforskare från Göteborg, sade till TT i förra veckan: ”Det som slagit mig är att medierna målar upp en så genomgående positiv bild av Annika Östberg. Att hon är dömd för medhjälp vid två mord är helt i skymundan. Rapporteringen känns obetänksam.” Hon hade också några teorier om vad det kunde bero på: ”För det första är fallet Annika Östberg helt enkelt en bra och enkel berättelse, något som journalister alltid har svårt att motstå. För det andra är hon en blond, svensk kvinna som är drabbad utomlands.”
28 år i fängelse är lång tid. Rent objektivt. Kryp själv in två månader – de flesta av er kommer ut med helt nya perspektiv på det här med fängelse över huvud taget. 28 år går helt enkelt inte att föreställa sig. Det är bortom allt.
Jag såg dottern till den polisman, Richard Helbush, som Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox avrättade på Highway 29 i Lake County i april 1981. Ett skott i ryggen, ett i bakhuvudet. Richard Helbush stannade sin polisbil för att hjälpa dem med en punktering.
Det var under den senaste hearingen kring Annika Östbergs begäran om att få sitt straff tidsbestämt. Richard Helbush dotter var hatisk, tårarna rann utmed kinderna. Hon tyckte att Annika Östberg förtjänade att dö i fängelse, har man tagit en annan människas liv har man också förverkat rätten till sitt eget.
Det toppade alla nyhetssändningar på tv, beskedet att Annika Östberg skulle få avtjäna resten av sitt straff i Sverige. Korrespondenter och reportrar vittnade om hur de kände sig lättade. Plötsligt blev till och med bloggtrynet åtminstone en smula logiskt. Den lilla flickans pappa kom aldrig hem från jobbet den kvällen. Två väldigt störda, skadade och sjuka människor tog hans liv.
”En bra och enkel berättelse”, sade Marina Ghersetti. Men den är ju allt annat än enkel. Den kan göras hur komplex och intressant som helst! Det finns massor av aspekter att diskutera som gäller brott och straff, olika kultursyner, sätt att se på en brottsling, ett offer – och konsekvenserna av sitt handlande. Jag har inte sett något enda av detta i tv:s bevakning.
Man har själv valt den enkla berättelsen, Annika Östberg hade inte skjutit någon, ändå satt hon 28 år i fängelse, ja, Östberg fick hon också heta från dag 1 i svensk tv och i svenska tidningar. Hon heter Annika Deasy, men det gör henne lite mindre svensk – så hemmanamnet blev bättre. Hon var ju en av oss.
Annika Östberg har haft en överjävlig uppväxt, drogberoende sedan tonåren, digert brottsregister, hon har erkänt medhjälp till två mord. Svenska medier har tyckt väldigt synd om Annika Östberg – det finns en handfull andra svenskar i utländska fängelser, med liknande bakgrund, de har långa långa straff, mest för mord och narkotikabrott. Inget av fallen har adopterats av medierna på ett liknande vis, inga av deras nådeansökningar har sänts i tv, kommenterats som världsnyheter.
Hur många gånger har vi sett den där gulliga bilden på Annika Östberg och några söta vovvar? Under strafftiden har hon bland annat jobbat på anstaltens hundgård.
Ja, det är ett fall för medieforskningen. Och läge för självkritik?