Seriegiftet verkar långsamt, det tar sig sakta ut i blodet. Snart äter det dig inpå benet. Vi har att göra med en obeveklighet som blivit både en farsot och en plåga, en lättnad och en möjlighet.
Man får inte säga flykt längre, tv-serieflykt, då kan människor känna sig sårade och manipulerade, och är det något som en modern människa inte ens under inkvisatorisk tortyr skulle erkänna, så är det att hon skulle vara manipulerad. "Ingen manipulerar mig - jag manipulerar världen".
Det har inte särskilt mycket med kvalitet att göra, i alla fall mer sällan. Engelskan har egentligen det bästa uttrycket för vad som händer när tv-serier tar sig ut i blodet: "You get hooked". Och det är något positivt.
Snart hänger man där på kroken och sprattlar. Det är fortfarande något positivt. TV-heroin. Good stuff. Du har väl boxen hemma? Allt skall helst sväljas under ett dygn.
Det är till och med så att man bekänner sitt beroende. När Ingmar Bergman i en intervju berättade att han älskade "Dallas", och att han inte kunde sluta titta, så var det som om hela Kultur-Sverige drog en suck av lättnad. Snart kom den ena bekännelsen efter den andra, sakta men säkert.
På 90-talet exploderade seriebekännelsen. Varenda tv-serie kunde snart jämföras med Macbeth. "Det är Shakesperianskt, från början till slut", utropar numera varannan kulturredaktör. TV-serier förvandlades till vetenskap, allt är mikro och makro.
Du trodde att du tittade på en amerikansk underhållningsserie om ett gäng gangstrar i New Jersey. Herregud, detta är ju den Gammaltestamentliga berättelsen om Saul och hans son Jonatan. Känner ni inte igen historien, det är ju alldeles uppenbart: "Då sade Jonatan: 'Välan, vi skola gå över till männen där och laga så, att de få se oss'. Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp till dem'."
Hallå, kan det bli tydligare än så?!
I dag är det snarare regel än undantag att intellektuella berättar om sitt tv-serieberoende. Det har givetvis också lett till ett visst koketteri, tro det eller ej, men det är fortfarande framförallt ett bevis för vilken bredd man innehar, som människa, som intellektuell, vilken bra kontakt med hela samhället man har.
Kultureliten är hårt attackerad, man krypskjuter på dem från alla håll och kanter, korseld dygnet runt. För bara några år sedan kunde en intellektuell svensk säga, och bli respekterad för det, att "jag tittar i princip inte på amerikanska tv-serier". Vi har på bara några år gått ifrån en diskussion om bra och dåligt, till ett flum om högt och lågt. Bra och lågt, högt och dåligt.
Alla vill varva, alla blandar - ingen vill vara utanför. Seriegiftet verkar långsamt, snart vaknar alla upp i exakt samma uniform. Ett glatt humör är mer än pengar. "Morjens morjens, här kommer glädjens barn och inte sorgens".
Man skall inte dra fram motsättninger, det är så onödigt. Vi skall ta fasta på det som förenar oss: Vi skrattar och gråter till samma tv-serie!!
Varenda skräpserie speglar det moderna samhället. För helvete.
Jag identifierar mig allt oftare med anarkisten Pedro (Fernando Rey) i Lina Wertmüllers 70-talsmästerverk "Mannen som köpte sitt liv". Hans medfånge Pasqualino har bestämt sig för att göra vad som helst för att överleva kriget, ingen förnedring är för stor. Pedro bestämmer sig för att minsta förnedring är för mycket. Han dränker sig, symboliskt, i latrinen. I ett hav av skit.