Anne Lundberg vågar bara nästan doppa huvudet i svärtan, snart finns det en annan kamera att le in i.
”Sommarkväll med Anne Lundberg” är en svensk tv-klassiker – eller borde vara. Hette det inte förr i tiden typ bara ”Sommarkväll”? Programledaren stod sällan i fokus, jo, jag minns många som var bra (både program och programledare), och många som tog plats, de satt i någon liten berså och pratade om stort och smått. Det är okej att ta plats och vara en stor programledare.
Just därför kan man givetvis få sätta hur mycket ljus som helst på Anne Lundberg, men måste man alltid jobba efter principen att inget går att sälja in till tittarna som inte har ett brett leende? All underhållning bör ha ett trevligt yttre! Det är det som är underhållning. Man skall ha roligt. Det skall komma skämt, man får inte stanna till för länge, helst inte stanna alls. Det är detta som filmaren Roy Andersson en gång skrev en liten läsvärd bok om: ”Vår tids rädsla för allvar”.
Anne Lundbergs gäster har varit bra, intressanta, med ovanligt bra mix. Många bra öden och historier. Om man gräver lite. Om man vågar lite.
Anne Lundberg gästas av Peter Apelgren och Anna Mannheimer (i lördags), nu utbryter ett ohejdat, osorterat pladder i 20 minuter. De två mest spännande trådarna, Anna Mannheimers scenskräck (om man nu kan kalla den det) och Peter Apelgrens allvarliga känsla av att vara en fuskare skojas bort. Peter berättar något ganska sorgligt, men roligt, om sin barndom – där finns en riktigt stor krok som Anne Lundberg kan nappa på. Nejdå.
Med skidåkaren Anders Södergren berörs frågan om hans cancer, men den kastas snart ut snett till vänster (med en applåd…?!), där Kjell Albin Abrahamson nu gör entré, och det kunde knytas ihop alldeles förträffligt, eftersom Kjell Albin haft tre infarkter och skrivit en bok som man nog måste säga handlar om döden – och Anne Lundberg knyter också ihop paketet, men bara lite löst, i all hast. Hon vågar bara nästan doppa huvudet i svärtan, snart finns det en annan kamera att le in i.
Det är många gäster, och precis när man fått syn på en, och precis blivit intresserad: ”Och nu, vår nästa gäst!”
Peter Apelgren (som jag delade kontor med för 20 år sedan) är ju urtypen för klassens clown som håller all skit och alla demoner på plats genom att aldrig låta det bli tyst. Anne Lundberg säger att hon har sett hans konst, och att han är en bra konstnär (med all respekt, det är han faktiskt inte), han vill prata om sitt fuskande, han vill prata om något ursprungligt, då klappar Anne Lundberg honom på ryggen och säger att allt är fint.
Jag har nästan aldrig mött någon som samtidigt är så komplett blottad och så totalt kamouflagemålad som Peter Apelgren. Han är därför skitspännande som artist, kreatör, komiker. Prata med honom! Nejdå. Här skall skojas.
Måns Nilssons nedslag på stan? Hoppas vi inte alla att han omgående går vilse?