Några män har gripits i USA, de planerade att spränga en judisk synagoga i luften, en kyrka – nåt slags judiskt centrum skulle också ha attackerats. Pang, bom. Död.
Har de tur så for allihop i luften. En femåring förlorar bägge sina föräldrar, en annan femåring förlorar alla sina fingrar på sin högerhand – en tredje femåring förlorar sin bästa kompis. Och bästa kompisens pappa.
Terroristerna bryr sig inte om vilket, nu döda, ni saliga, äntligen hemma.
Visst undrar man, hur skall man någonsin kunna sluta undra. Och förklara. Jag skulle, vid min Gud (om jag haft nån) gjort vad som helst för en förklaring. Förklara för en femåring varför handen är borta, och pappa stendöd. Förklara logiskt, och politiskt, och ideologiskt. Och sedan. Dö.
Veckan innan skjuter Hamas in raketer i en skolbyggnad i södra Israel. Politiskt diskuterar man huruvida det är rätt eller fel att låta nybyggare etablera sig på ockuperad mark. En rimlig sakdiskussion. Ja, tills det ögonblicket någon förlorar en mamma, en bror, en liten liten syster som precis lärt sig säga: pa…p…a.
Vad är militära mål? Människor i en skyttegrav rakt framför dig, som gör allt för att ta kål på dig. Som länge planerat att döda dig, med hjälp av kartor, gas, generaler, truppförstärkningar. Det måste väl ändå vara militära mål?! Och legalt?!
På tv-nyheterna väger man för och emot. På kultursidorna hävdar några att de nu valt sida. Jag accepterar just de här barnens lidanden, av politiska skäl.
Det låter rätt rimligt, som en uppgörelse, vuxna män emellan. Man tar en del offer.
Uppe på mitt dagis, på Maria Magdalena, Bastugatan, Stockholm, regnar det inga missiler. Skitungarna bråkar ändå, om jackor och leksaker, om kamraters och lärares gunst. Sedan går vi och köper glass nere på Mariatorget. Några barn får inte glass, de är vansinnigt besvikna. Några föräldrar tycker att de äter för mycket socker. Vi pratar lite om det i förbifarten
Folke får glass därför att det gör både mig och honom glad. Jag är lite svag också. Kanske lite konflikträdd.
Dagen därefter ser vi på tv-nyheterna, flyende barn från Sri Lanka. Folke säger, undrar: Varför skjuter dom, pappa? Jag börjar berätta om de tamilska befriarna, jag googlar på problemet. Han undrar igen varför barnen måste dö?
Jag säger att det inte gör någon skillnad, i krig dör alla, och det är helt naturligt.
Han är helt tyst resten av kvällen.
I ett svagt ögonblick är jag nära att berätta om hur många som dog under de allierades bombningar av Tyskland 1943– 45. Hur man stekte flera miljoner människor. Rostade. Grillade.
Efter några år tyckte alla att det var fair enough.
TV:n står på igen, torsdag eftermiddag: En invandrartjej skrapar fram 100 000 kronor på en triss, det är ”Fåret Shaun” på barnkanalen.
Jag koncentrerar mig på nyheterna igen:
”Fick grill över sig och dog”. Låter som en present, men absolut inte: En äldre dansk man blev orolig att grillen skulle antända ett buskage, han flyttade grillen, snubblade, hamnade på grillen – och brann upp.
Vilken död!
Text-tv kanske har svaren som bild-tv inte har. Rakt, läsbart, tydligt. Tyvärr skär de nu ner text-tv radikalt, släpper nattbevakningen. Dags för ett litet text-tv-uppror?