"Aktuellt" hade i onsdags kväll ett inslag om lågkonjunkturen, ni vet den där som ingen förstår sig på (ganska få i alla fall), ingen lyckas förklara - och vars enda meddelande till befolkningen lyder: Härda ut.
Mats Knutson, en av SVT:s mest erkända politiska analytiker, avslöjade att både kommuner och landsting nu kommer att lägga tunga varsel. 15 000 anställda får gå, kanske det dubbla. Mats Knutson berättade att det beror på minskade skatteintäkter, och det var ett rätt iskallt konstaterande. Klart slut.
Längtar man inte allt oftare efter reportrar, analytiker, politiska kommentatorer som är aningen mindre kyliga? Att de inte bara låtsas vara budbärare, förmedlare, ett slags journalistiskt medium. Så här är det, detta har vi att vänta. Kanske.
15 000 förlorar jobben, kanske det dubbla, därför att kommuner och landsting förlorar skatteintäkter - hur mycket intäkter förlorar man genom att skicka ut ytterligare 30 000 i arbetslöshet? På ett år, ungefär? Som skall leva på a-kassa. Ams-utbildning. Med hyresbidrag. Och socialbidrag.
Världens enklaste motfråga - för dum för Mats Knutson? Helt säkert är den för självklar för honom, för alla politiker, för alla ekonomer, och därför blir den inte ställd.
Men inte riktigt lika dum för oss.
Hur ser den där matematiska formeln ut? Skulle Mats Knutson plötsligt se ut som en betongsosse om han ställde den frågan? Är det därför han struntar i den?
Jag är av den bestämda uppfattningen att alla läsare inte behöver förstå allt som står i en tidning. Alla tittare behöver inte förstå allt som sägs i alla tv-program. Man kan inte förklara offside i varenda fotbollssändning (ibland kunde det vara på sin plats), man kan inte förklara varenda term när det gäller konst, kultur eller litteratur. Eller ekonomi. Men ibland är det på sin plats.
I nyhetsprogrammen har man blivit allt mindre pedagogisk, man ser ut att ha tröttnat på att förklara hur ett hjul ser ut, och hur det fungerar, i varenda sändning. Jag förstår det, man vill, och man måste, ta ett steg till. Utveckla, förädla, förklara något som är lite mer komplext. Man förutsätter vissa kunskaper. Så måste det också få vara.
Men engagemanget, glöden, ilskan, attacken?
Jag tillhör den där sista skaran inom kåren som också tror att strävan efter objektivitet, efter opartiskhet, är nödvändig. Fundamental, rentav. Det är inget mål - men nödvändigt. Det bestämmer inga arbetsmetoder, inga definitiva sanningar, men det tar ut en riktning, och utan den riktningen tar journalistik alldeles för stora risker.
Men det hindrar inte journalister att låta sig fyllas med blod och smärta, hetta och intensitet. Det gör faktiskt inget att Mats Knutson i en sändning ser ut som en gråsosse, i nästa attackerar han just sossarna och ser ut som en het muffare. Det är ett gammalt klassiskt journalistiskt kameleonteri. Inom public service är det nästan omistligt. Jag står bara inte ut med den där ljumma rapporteringen.
"30 000 arbetslösa - och nu lite kultur, väder och sport. Hejhej."
Samma dag som Ericsson varslade tusentals anställda, kom de också med ett väldigt överraskande bra bokslut. I TV 4:s "Nyhetsmorgon" tog Kristin Kaspersen över efter inslaget: "Härligt med lite positiva nyheter" - ett par tusen människor hade just fått veta att de inte längre hade ett jobb att gå till. Hennes generade kollega fick påminna henne om katastrofen. Hundra procent pinsamt.
Ljummet, ja, glatt - mycket gärna. Hett, nej, indignerat - aldrig.
Objektivitet är inte samma sak som att aldrig ta ställning. Objektivitet är att ta ställning utifrån flera olika perspektiv, motstridiga, motsträviga. Att pröva flera olika sanningar mot varandra, det behöver inte ens ske samtidigt, i samma nyhetssändning. Bara det blir gjort någon gång.