Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Jag kommer aldrig att förlåta 2016 för att det tog Carrie Fisher ifrån oss

Carrie Fisher.
Carrie Fisher. Foto: Nicholas Wennö

Kanske är det inte en så dum idé med en datoranimerad prinsessan Leia, trots allt. Det skulle åtminstone bekräfta hur viktig skådespelaren bakom har varit för hela Star wars-serien.

Jag gick och lade mig med hög feber på julafton. Jag sov i flera dagar och vaknade egentligen bara till när pushnotiserna i min telefon tillkännagav att en ny kändis hade dött. George Michael. Carrie Fisher. Debbie Reynolds. Tre av mina hjältar, försvunna på lika många dagar.

2016 har varit ett skitår på många sätt. En sak kommer jag dock aldrig att förlåta det för: att det i ett välriktat slag under en av årets sista dagar berövade oss både prinsessan Leia Organa och kvinnan som gestaltade henne, Carrie Fisher.

Av en händelse hade jag just köpt det som skulle bli Fishers sista bok, ”The princess diarist”, under en decembervecka i Miami. Jag hade stått i bokhandeln med fyra, fem djupt seriösa titlar i korgen och plötsligt övermannats av en våldsam längtan efter att läsa Fishers skildring av inspelningen om den första Star wars-filmen. Varför? Jag föreställer mig att det var en störning i kraften, att en Obi-Wan-figur på andra sidan fick mig att agera på impuls för att ha något att trösta mig med några veckor senare.

Carrie Fisher var ingen stor författare. Stilistiskt hamnar hon någonstans mellan Dorothy Parker och Helen Fielding: salt utan att bli cynisk. (Möjligen endast när hon i ett roligt kapitel jämför autografsigneringar med att dansa lap dance.)

Men det är också en förebådande bok, på det där möjligen efterkonstruerade sättet som nyutkomna böcker ofta blir när författaren själv är borta, som om liemannen otåligt stod och väntade medan hon skrev. I ”The princess diarist” uppehåller sig Carrie Fisher flera gånger vid döden och åldrandet, om hur hon aldrig kommer att få uppleva hur hennes egen namnteckning blir värd massor av pengar när hon inte längre finns, om hur smärtsamt det är att alltid vara så förknippad med en yngre version av sig själv i en 40 år gammal film.

Och även om döden förblir en abstraktion i texten gör glappet mellan de skämtsamma iakttagelserna och hur det faktiskt blev – en hjärtinfarkt på ett flygplan, att vara omgiven av människor, men utan tillgång till det viktigaste: ordentlig vård och läkarutrustning – att den blir besynnerligt påtaglig. Att vi kan försöka gardera oss mot det värsta så gott det går genom att skratta, men att ingenting kommer att ta bort den slutliga förödmjukelsen i att faktiskt dö, i den totala ensamheten, futtigheten.

Var det inte mer än så? Får vi aldrig se henne mer?

I ”The princess diarist” uppehåller sig Carrie Fisher flera gånger vid döden och åldrandet

Utan att avslöja för mycket av handlingen i bioaktuella Star wars-avknoppningen ”Rogue one” fladdrar prinsessan Leia förbi i intrigens utkant, om än i en datoranimerad, yngre version, modellerad efter den 19-åriga Fisher. Det har fått fansen att redan nu avkräva ett löfte från filmbolaget att inte göra något liknande i den ännu oinspelade tredje delen i den nya filmsviten, att låta Carrie Fisher vila i frid.

Personligen är jag kluven. I ”The princess diarist” är Carrie Fisher märkbart entusiastisk över att knyta ihop säcken som kvinna i övre medelåldern. Inte minst eftersom den nya Star wars-trilogin erbjuder henne möjligheten att just frigöra sig från bilden av sitt yngre jag.

Ur det perspektivet skulle kanske en sista animerad insats i den nya trilogins avslutande del inte vara så dum – under förutsättning att hennes efterlevande godkänner det. Om den görs på rätt sätt skulle den inte bara bekräfta Fishers unika värde, att filmerna helt enkelt inte klarar sig utan Leia. Utan också, i symbolisk mening, fungera som en subversiv insats mot ungdomshysterin och den ständiga reproduktionen av en äppelkindad Fisher i bullfrisyr. I stället: en alltigenom erfaren kvinna som på det här sättet till och med återuppstår och bereds makten att trotsa döden.

Ars longa, vita brevis, tror jag att det heter. Eller som filosofen sade: Livet är kort, men prinsessan Leia evig.

Läs mer. Fler krönikor av Johan Hilton
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.