Det tragiska är att vi under 00-talet har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den.
Inom nördkulturen brukar cyberpunkförfattare som William Gibson och Neal Stephenson lyftas fram som sekelskiftets stora profeter. De siade om 00-talet när det bara skymtade vid horisonten. De såg årtiondena slutta ner mot en mörk framtid där multinationella företag och privata arméer konkurrerar med stater. Där virtuella världar – vissa av dem helt fiktiva, andra bara digitaliserade versioner av banker, butiker och andra vardagsmiljöer – har vävts in i det vi förr kallade verkligheten. Där klyftorna mellan rika och fattiga för många har blivit oöverstigliga.
De hade rätt i mycket, även om vi här på Välfärds-Europas tryggaste rand lätt sluter ögonen för miljonerna som redan lever i världens dystopier. Kanske är det just på grund av detta absurda mellanrum mellan det vi vet om världen och hur vi lever våra liv som jag ändå landar hos en helt annan författare när jag söker metaforer för 00-talet.
Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllenstjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxenroller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shakespeare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.
Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser.
Inte ens i fiktionen tolereras längre några hemligheter. I kulturens mittfåra har tevedramer, romaner och filmer blivit längre och längre eftersom precis allt nu måste sägas och visas. Om konstnärerna till äventyrs skulle lämna något osagt fyller publiken i. Skriver sin egen fan fiction, spelar in egna filmer med bekanta karaktärer eller hittar på elaborata skvallerhistorier om vad Rosenkrants och Gyllenstjerna – eller Jennifer Aniston, eller Don Draper – gör när vi inte kan se dem.
På 90-talet fick vi internet och utrustades lite till mans med en postmodernistisk begreppsapparat. Men det var först på 00-talet som IT-revolutionens löfte infriades, som våra liv verkligen präglades av devisen att ”informationen vill vara fri”.
När vi pratar om konsumentmakt, användarstyrning och deltagarkultur är det bland annat detta det handlar om. Det är svårt att uttrycka eftersom vårt språk inte riktigt är i kapp vår vardag, men gränserna som brukade finnas mellan offentligt och privat, mellan det konkreta och det virtuella, blev liksom kvar i 1900-talet. Kanske blir 10-talet årtiondet då vi också finner oss till rätta utan gränser mellan sanning och lögn, mellan lek och allvar.
Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimatsmarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrotsrörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.