Redan i premisserna för internet med alla dess tentakler och applikationer ligger löftet om resurssnål globalisering och universell förståelse.

Det var i alla fall en av de mest armerade pelarna som marknadsföringen av det tidiga internet vilade på – och som visades upp när små, upplysta nationer med komplex skulle övertygas om att satsa statliga pengar på konceptet.

Främst av dessa småstater var Sverige, och det kan vi vara tacksamma för i dag när vi fortfarande ligger i den digitala framkanten.

Men om vi går tillbaka till det där pratet om universell förståelse och demokratiska samtal på lika villkor. Hela den där presentförpackningen av glättiga löften som var så lustigt snarlik 1950-talets kallakrigsrökta, CIA-finansierade lansering av amerikanska konstnärer och författare. Marknadsföringen av en livsstil som andades frihet och revolt. Jackson Pollock stolpade runt i jeans och t-tröja och droppade färg över sina dukar. Jack Kerouac skrev frihetsmanifestet ”På drift” på en telexrulle inmatad i skrivmaskinen. Det var realtidsaction i skarp kontrast mot den röda spelarens snömoddiga brödköer.

Så: informationsålderns digitala sämja och globalsamtal och allt det där. Men hur såg det ut i praktiken, då när internet bröstade sig fram i början av 1990-talet? Och hur ser det ut i dag?

På den tiden mejlade jag till den kanske största av de guruer som sjöng internets lov, pendlade som konsult mellan västerlandets regeringsbyggnader och skrev entusiastiskt profetiska böcker om vad vi skulle kunna göra om några år.

Nicholas Negroponte hette han.

Jag hade just läst hans bok om nätverkssamhällets håvor och undrade nu hur en svensk med något begränsade kunskaper i engelska skulle kunna delta på samma villkor i den av allt att döma framtida demokratiska processen.

Eller hur för den delen en indier, kongoles, portugis, dansk, rumän eller ryss skulle kunna sägas vara jämlik någon som fötts in i nätets lingua franca.

Negroponte svarade mellan sina flygplansstopp att herregud det var väl ingen svett: jag pratar väl svenska med mina svenska vänner, eller hur? Och engelska med alla andra? Samma grej med internet.

Ju.

Jag svarade inte på det. Ställde inga följdfrågor om det uppenbara felslutet här. Frågade inte vari han då menade att det utopiska låg.

Och i dag ser jag mycket riktigt hur det finns ett A- och ett B-lag i alla de sammanhang online där olika nationaliteter träffas. De som kan formulera sig modersmålsaktigt på universalspråket engelska har en mycket klar tendens att behandla dem som inte har den förmånen på ett lite patriarkalt och nedsättande vis. Ungefär som en svensk lantbrukare kan behandla en invandrad neurokirurg från Irak.

Vi må ha bredband, men vi är fortfarande lantisar.