Låt oss diskutera litteratur.
Hur uppkom skriften? Det vet vi: det var sumererna och de följande kulturerna i Mesopotamien som utvecklade ett skriftspråk för att kunna hålla koll på räkenskaperna. I så måtto är skriften en underavdelning till ekonomin.
Hur uppkom skönlitteraturen? Det är mycket svårare att bestämma. Kanske första gången en eller annan primat vaknade ur en dröm och försökte berätta drömmen för resten av flocken. Och hur denna primat i en betydligt senare inkarnation samlade ihop sin generations vetande, legender och spekulationer till en helhet – och populariserade denna helhet för att försäkra sig om att den skulle leva vidare.
Numera är vi alla kuggar i ett skriftsamhälle som håller koll på räkenskaperna. Både vi och den skönlitteratur vi kallar vår, verkar i ett samhälle som tycks ha övergivit alla andra prioriteringar för den heliga konsumtionen. Den sortens stilbildande roman som omväxlande brukar kallas borgerlig och realistisk, behandlar nu för tiden precis det vi västerländska varelser känner igen från vår vardag. Den handlar med andra ord om konsumtion, vantrivsel i konsumtionskulturen samt de sociala och politiska orättvisor som förvägrar somliga klasser och grupper viss konsumtion.
Allt oftare känns det som om den nutida svenska litteraturen vill vara en sorts pekböcker för vuxna läsare. Va e deeee? frågar författaren, och läsaren skall svara: postindustriell konsumtionsleda.
Jaaaaa! Å deeee?
– Subordinering av jagets individskapande köpmekanismer.
Dutti läsare!!
För vi läsare är som oftast just duktiga, som högst applåderar de skildringar som mest liknar den verklighet vi har omkring oss. Innerligast älskar vi den idealiserade realismen, där den som gör gott vinner i sista kapitlet – precis så som det aldrig är i verkliga livet, men man kan väl få låtsas?
Även den borgerliga offentligheten och dess kritiska institutioner – av alla skilda politiska kulörer – omhuldar pekböckerna mest. För kritiker på kultursidor är också konsumtionsvarelser, med bolån och andra pekuniära frustrationer, som älskar att peka.
De mest skärpta tänkarna kring skönlitteraturens förflutna och framtid var ryssar, verksamma under förra delen av 1900-talet. De talade bland annat om främmandegörelsen som ett väsentligt grepp som fiktionen kan använda för att få oss att omvärdera verkligheten och se den på ett nytt sätt – och i förlängningen få oss att begripa och vilja förändra samhället till det bättre.
Den sortens litteratur som de gamla ryssarna talade om har inte så hög status i Sverige nu för tiden, och har väl egentligen aldrig haft det trots att en hel del namnkunniga författare – från August Strindberg, Karin Boye och Harry Martinson till Mare Kandre, Lars Jakobson och Madeleine Hessérus – kan räknas in under dess flagg.
Sedan några år har begreppet ”Speculative fiction” diskuterats som en huvudrubrik för genrer som exempelvis science fiction, fantasy och skräck. Naturligtvis är begreppet omdebatterat, men utan tvekan har det förts fram som svar på behovet att rubricera den sortens litteratur som fortfarande vill diskutera människan och vår civilisation på ett högre och mer generellt plan än blott och bart individens självförverkligande och shoppingbekymmer.
För yngre läsare är den spekulativa fiktionen en del av livet. Den trycker på från alla fullitterära håll – serier, datorspel, genrelitteratur – och får den etablerat skåpljumma svenska pekromanen att te sig som ett plask i handfatet efter en simtur i Atlanten.