Jag vill ha fetlagt folk omkring mig, säger Julius Caesar i Shakespeares pjäs. Fetlagt, välkammat folk som sover gott om nätterna.
Kejsaren sneglar bort mot den Cassius som så småningom också skall bli en av hans banemän. ”Cassius där ser mager, hungrig ut. För mycket tänker han. Slikt folk är farligt”.
Mycket riktigt, vad jag far efter är förstås jämförelsen med det moderna samhällssystemets önskemål och diktat. I den demokratiska kapitalism som med rätta har utropats som den sista överlevande ideologin är allt relativt okej så länge vi fritt kan välja mellan dussintals potatisprodukter till fredagsmyset och bli slätkammande nere på Salong Caesar för 750 spänn.
Författaren Douglas Coupland har någonstans skrivit om hur omöjligt det är att tänka sig framtiden, eftersom allting bara fortsätter. Nobelpriser delas ut årligen och Miss universum år 22 788 koras. Man får ha stekspadar som motiv på frimärkena för att alla andra motiv redan har använts.
Man kan också fråga sig hur yoghurtsmakerna kommer att utvecklas, när alla möjliga smaksättare från exotiska håll tömts ut. Utopierna är döda, men nog kan man se fram emot nya smaken krikon/guarana/sparvskit i limited edition.
Och visst finns det fortfarande uppror, även om upprorsmakarna är vare sig magra eller hungriga. Långt, långt ifrån. På Östermalm i Stockholm till exempel, där man har försökt rädda ett träd. Och på Södermalm, där man försöker rädda en sluss. Det är de där små men viktiga sakerna som får de bildade klasserna att känna sig just bildade, kanske rentav lite farliga, och trivas med sig själva och sin plats i det sista samhällssystemet.
Ett av de teman som Karl Ove Knausgård tar upp i avslutande delen av romanprojektet ”Min kamp”, är hur alla irrationella sidor av människan placeras i en perifer privat och oförarglig sfär. Den nordeuropeiska religionen har gått den vägen, liksom mytologin och konsten. De är fritidsrelaterade intressen, hobbies, som inte längre tillåts bidra till en större berättelse om vad det är att vara människa.
Detta får mig att tänka efter; får mig att betrakta den svenska litteraturen med nya ögon. Det är ju precis så, att svenska romaner handlar om konsumtion, klassresor, självuppfyllelse och annat som kvittar stjärnorna lika. Den svenska litteratur som skrivs i dag ter sig som ett trivsamt kyrkkaffe där det snörps på munnen om man kommer in på något allvarligt som stör friden.
Det finns självklart många poänger med att undersöka det mellanmänskliga livet av i dag, och i högtidstalen och på läsecirklarna kan man breda ut sig om hur väldigt allmängiltigt och drabbande den och den romanen är. Vad det brukar betyda är att vi känner igen våra egna små medelklassliv och får oss själva bekräftade.
Litteratur vi känner obehag inför, är litteratur som bryter den borgerliga konvenansens regler. Som blir för personlig, för allvarlig och rentav förargelseväckande ickeliberal. Författare till sådana skönlitterära verk brukar få galenstämpeln i pannan.
Problemet – för att återgå till Knausgård – är att det just nu pågår revolutioner som påverkar människan mer än någon av de tidigare och han syftar främst på vetenskapliga genombrott inom till exempel kloning och preventiv genetik. Det är revolutioner som pågår i det partikulära, i små rörelser ofta bakom fällda ridåer.
Alltmedan vi kan förtjusas av prisade, fetlagda och välkammade romaner om mäklares äktenskapliga sammanbrott.