Det här ska handla om en svensk grabb som i förra veckan tog livet av sig i direktsändning på ett internetforum.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en välment och vacker bedrift i den globala humanismens namn. Samtidigt kan hela detta vackra paket ses som ett blänkande bevis på att vi trots all civilisation och modernitet inte har nått särskilt långt.

För mänskliga rättigheter, visst. Men hur är det med de mänskliga skyldigheterna?

Där blir det genast svårare, eller hur? Ty vad gäller rättigheterna kan vi bekvämt knyta nävarna, demonstrera och arrangera talkörer för att andra inte tillvaratar dem. Men skyldigheterna är upp till var och en att värna om, alltid, även om det kan svida ända in på plånboksskinnet och den personliga integriteten.

Rättigheterna är bekvämare att signera. De garanterar att vi får. Mänskliga skyldigheter däremot, innebär att vi måste ge. Och den som säger att det är saligare att giva än att taga har aldrig suttit och räknat på amorteringarna.

Men de mänskliga skyldigheterna påminner sig ibland, i den småskaliga mellanmänskligheten.

Som i fallet med grabben som begick självmord på ett Flashbackforum och av somliga inloggade uppmuntrades därtill.

Oundvikligen finns det många som skyller det inträffade på internet i allmänhet och liberala forum som Flashback i synnerhet. Stäng skiten, säger de. Lagstifta.

Ah, visst hade det varit enkelt. En digital kastrering för att undertrycka den mänskliga benägenheten att vara besvärande omänsklig.

Men tidigt på morgonen den 13 mars 1964 överfölls och mördades 28-åriga Kitty Genovese i New York City. Det tog en halvtimme. Mördaren hann åka från platsen och återkomma för att fullborda dådet. 38 personer bevittnade mordet från sina lägenheter, men ingen slog larm eller ingrep för att hjälpa.

I efterhand har denna bild av människors likgiltighet modifierats, men fallet Genovese har blivit föremål för psykosociala studier om hur människor reagerar i grupp.

Regeln är att ju fler människor som har möjlighet att ingripa och/eller ta ansvar, desto färre är det som verkligen gör det.

Åskådarsyndromet brukar det kallas, och jag minns hur min farfar – som var snut – mer än något annat hatade de gamar till vanligt folk som flockades kring olycks- och brottsplatser och hindrade ambulansen från att komma fram.

Av alla de miljarder potentiella åskådare som kunde ha bevittnat hängningen på internet, var det en bråkdel som gjorde det. Några hejade på – småungar som inte riktigt fattade – men fler försökte ingripa och ta sina mänskliga skyldigheter till vara.

Så baktala inte internet. Mycket tyder på att mänskligheten trots allt har en högre halt där än här.