Vi är många som delar minnena, antar jag. Minnena av att vara någonstans mellan åtta och tolv år. Snön var perfekt och mirakulöst nog hade alla samlats kring ett par arkitektoniskt perfekta snöfästningar och ett på samma gång allvarligt och lekfullt krig.

Eller så var det sommar – en sen sommareftermiddag som blev till kväll och ingen ville gå hem någonsin, för leken eller matchen var så intensiv, och alla var ju med för en gångs skull.

Det kan också ha varit vår eller höst eller vilken dag som helst egentligen. Det viktiga var känslan av universell gemenskap kring några enkla, konsensuellt uppsatta regler och berusningen i att vara just många.

Då minns ni också att det måste komma en dagen efter. Det var då man försökte hitta tillbaka till euforin, men allt föll samman som en finansmarknad. Många hade annat för sig. Gårdagens fästningar såg mest sunkiga ut, leken hade råkat ut för en pyspunka.

Häromdagen loggade jag in på de mmorpg-konton jag fortfarande upprätthåller. Efter den sedvanliga halvtimmen av patchande återstiftade jag bekantskapen med de alter egon jag har växt, lidit och triumferat med. Det kändes så länge sedan. De var så främmande.

Hur tänkte jag egentligen när jag lade upp den här kombon? Varför speckade jag på det här viset? Vilken var min långsiktiga taktik? Hur kommer det sig att jag har sparat just de här inventarierna? Var var det nu man hittade de där gula örterna till tjack-tillverkningen?

Allt är borta.

En handfull veckor av avhållsamhet, och sen är allting borta. De moderna online-spelen har helt enkelt blivit alldeles för komplicerade – som livet självt – och det är ohyggligt svårt att åter ­ikläda sig i en identitet man tidigare har uppburit i ett spel.

Jag kan tänka mig att detta är ett av grundproblemen för dagens hårdkonkurrerande mmorpg:s. Vi hör ju allt oftare om jättesatsningar som går åt pipan. Jag spelade ”Tabula rasa” i ett par månader och tog därefter en paus för att testa något nytt. När jag kom tillbaka var jag helt vilse; hade glömt premisserna och kunde inte hitta tillbaka till den entusiasm som en gång drev mig.

Nu skall ”Tabula rasa” släcka ner den sista februari, så jag kommer aldrig att hitta in igen.

Liksom med leken så är det den konstruerade känslan av angelägenhet som driver spelaren. Man måste överbrygga klyftan mellan den vuxnes rationella insikt och homo ludens. ”Make believe” heter det på engelska. Hittepå heter det på skånska.

Men spelen gör det inte lätt för oss. De kräver en daglig gemenskap som de flesta av oss inte har möjligheten att upprätthålla.

Jag vet vad jag skulle vilja ha när jag efter ett par månader loggade in i ett spel jag inte rört. Jag skulle vilja ha en guide som berättade för mig vem jag är, ­vilka mina favoritkombor har varit och varför, vad jag sysslade med när jag senast var inloggad, hur jag brukade gå till väga i strider och vad jag hade för svagheter.

Nu sitter jag här uppdaterad, med en gång så nära och kära identiteter i ”Age of Conan”, ”Guild wars”, ”Warhammer” och ytterligare några.

Och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.

Dessutom tror jag att det största problemet inte är mitt, utan spelhusens.