Serietidningarna Galago och Utopi vill egentligen samma sak. Men de har olika estetiska medel för att nå dit.
I Sverige brukar vi erbjudas två motsatta ståndpunkter när det gäller konst- och kulturyttringar. I riktiga kulturländer finns det fler alternativ, men vi får vara glada att vi i alla fall har två, diametralt motsatta alternativ att välja mellan.
Höger eller vänster, finkultur eller populärkultur, romantik eller modernism, konst eller klotter, serier eller barnpornografi, progressivt eller reaktionärt, samhällsdanande nödvändighet eller statsunderstött nonsens.
Polariteter som dessa kan utan tvekan vara gynnsamma för kulturdebatten – ungefär som gödsel är bra för grödorna. Men de kan också fungera som skygglappar och hindra oss från att överväga det mest väsentliga motsatsparet när det gäller konst: bra eller dåligt.
Att det svenska serieskapandet har exploderat under det senaste decenniet borde stå klart för var och en. Men det har varit en lång väg. På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an. Mot slutet av decenniet uppstod den kortlivade tidningen Svenska Serier som vidgade vyerna för vad inhemska serier kan vara. Därefter växlade tidskriften Galago från att vara ett kulturfanzine till att i huvudsak ägna sig åt svenska serier, och förlaget Epix lanserade successivt en dryg handfull serietidningar som introducerade mängder av sinsemellan väsensskilda internationella serieskapare för en svensk publik.
Bonniers distributionsmonopol på tidskrifter tog död på de rapporterna från omvärlden.
Med 1990-talet fick serierna ett egenvärde och allt fler började inse att detta var ett medium som hade betydligt mer att komma med än trötta syndikerade vitsar i form av Knasen och Gustaf. En ny, bred generation svenska serieskapare slöt upp och i dag är seriemediet lika giltigt som romanen, lyriken eller musiken om man är intresserad av berättelser om hur det står till just nu.
Naturligtvis har den svenska motsatskulturen slagit till även i serievärlden. Tidningen Galago har alltid varit mer eller mindre politiskt vänsterorienterad, med tidiga företrädare som Lena Ackebo, Max Andersson, Joakim Pirinen och Lars Sjunnesson. På senare år har Galago ytterligare radikaliserats, till den grad där teckningen och berättelsen blivit underordnad den politiska satiren. I Galago är det inte ovanligt att man helt skippar bilden till förmån för uteslutande text inom rutorna.
Och så kom – i våras – den förväntade motreaktionen i form av den nya serietidningen Utopi, som lanserades med ett manifest med tydlig udd riktad mot Galago. Manifestets poänger känns igen från den svenska litteraturdebatten sedan åtminstone 1950-talet, men kanske främst från Bruno K Öijers m fl stridsrop mot det tidiga 1970-talets politiska hegemoni: ”Fantasin till makten!”
Man vill samma sak – frigörelse, omvärdering, spränga bojorna – men med olika estetiska medel. Naturligtvis är den estetiska tendensen i Utopi motsatt den i Galago – i den nya tidningen kan texten helt försvinna till förmån för bilderna.
I slutänden, för mig i alla fall, blir det inte frågan om andra motsatser än bra eller dåligt. Och både Galago och Utopi är bra.