Visst gör det ont när medier brister. Varför skulle annars vi traditionalister tveka?
Det Är många år sedan, i vhs:ens tid. Jag skulle rafsa ihop en mängd kortfilmer till en anspråkslös tvåtimmarsfestival i pubmiljö. En av dem jag hörde av mig till var professor eller docent – jag minns inte – i filmvetenskap och jag hade hört att han satt på till exempel Buñuels ”Den andalusiska hunden” och minst ett dussin Chaplinrullar.
Han var misstänksamheten förkroppsligad och gjorde det fullständigt klart – efter att ha förhört sig om visningsförhållanden och teknisk utrustning – att han hellre hade lånat ut sin hustru än tillåtit någon att missbruka filmklassiska pärlor under sådana omständigheter. Jag blev utskälld efter noter. I sammanfattning innebar min förfrågan en förolämpning mot filmkonsten – ja mot mänsklighetens andliga strävan över huvud taget.
Men detta var alltså i vhs:ens tid. Numera antar jag att man kan ladda ner Buñuels tidiga mästerverk till sin Iphone och titta på den på t-banan mellan Hornstull och Ropsten. Jag tycker mig kunna höra det rättfärdiga gnisslet av tänder från Lunds universitet ända hit.
För visst gör det ont när medier brister. Varför skulle annars vi traditionalister tveka att läsa böcker på läsplattor och multifunktionella paddar?
Journalisten Tom Chatfield försökte häromveckan i en artikel för Prospect Magazine svara på frågan om huruvida den digitala distributionen – från bok till bits – kommer att påverka skönlitteraturen. Han har intervjuat ett dussin författare, från Philip Pullman till Don DeLillo, men utan ett någorlunda facit i handen är det svårt att analysera romanens och poesins framtid. Det är en brytningstid – och om det är vår- eller höstbrytning vet vi inte.
Ett odiskutabelt faktum står i alla fall klart: den digitala distributionen innebär att producenten (författaren, förlaget, distributören) kan hålla koll på oss läsare. De kan se vad vi köper, vilka romankapitel vi skummar, om vi läser färdigt eller ger upp. Enligt dessa data kan man skräddarsy bestsellers.
Där tidigare en författare och hennes förlag satsade och trodde på en ny bok, kan man numera mäta massläsarstatistiken och publicera mer av det invanda.
Vad som dör är den unika författarrösten. Chatfield har två exempel: James Patterson och Stieg Larsson.
Vad har dessa två ofantliga bästsäljare gemensamt? De skriver deckare, förstås. Och de saknar en absolut författarnärvaro: Larsson för att han är död och Patterson för att han snarare är ett varumärke som lämnar över skrivandet till en stab fabriksförfattare.
Allt tyder på att vi kommer att få vänja oss vid en reducering av skönlitteraturen till massproducerade stories som vill bli filmer, spel, tv-serier, hamburgare och över huvud taget lyckade globala franchises.
Så blir det nog. Men någonstans i underjorden hör jag tryckpressarna mullra.