Den amerikanske författaren Neal Stephensons senaste roman heter ”Reamde”. Märklig titel för den obevandrade i datorkulturen. Fast det är de flesta nuförtiden, så associationen till de dokument som bifogas manualer och program är uppenbar. De kallas förvisso ”readme”, så något märkligt är det ändå med Stephensons titel. Ögat känner igen ordet, men erfarenheten viskar att något är skevt.
Precis som den värld – eller de världar – romanen skildrar.
Romanens reamde är ett virus, tillverkat av ett gäng unga kineser och släppt i ett populärt mmorpg.
Mmorpg? Ja, det är alltså den obekväma akronym som utläses massive multiplayer online role playing game. Alltså de kollektiva, digitala världar i vilka hundratals miljoner människor världen över tillbringar en god del av sina liv.
Det spel som Stephenson använder som delplan i sin intrig finns inte på riktigt. Inte än. Det heter ”T’Rain” och skiljer sig från dagens mmorpgs i det att den virtuella valutan är omedelbart växlingsbar mot dollarn.
I ”Reamde” leder detta till rafflande förvecklingar, eftersom spelet bland annat används för att tvätta pengar och överföra information mellan diverse skumraskiga intressenter. Romanens kineser upptäcker ett sätt att via spelet låsa information på spelarens dator, och kräver pengar för att låsa upp den igen. Det är bara det att en av dessa låsta datorer innehåller dokument som en bindgalen rysk mafioso är mycket intresserad av.
Men nog om den intrigen. Läs själva. Det är en mycket bra roman, som Neal Stephensons romaner brukar vara.
Det extraordinära med romanens spel är att det löper linan ut vad gäller ekonomin. Att hantera ekonomin i ett spel är knappast mindre komplicerat än att vara finansminister i vilken nation som helst. En av tumreglerna har länge varit att inte blanda samman spelens virtuella ekonomi med verklighetens. Var och en med insikt i hur de här spelen fungerar förstår varför.
För att få tag på den där särdeles kraftfulla rustningen måste man ägna massor av timmar åt att tillsammans med andra spelare koordinera en attack mot det territorium vars innersta kärna hyser den djävulskt svårbekämpade fiende som besitter rustningen.
Antag att en fjunig men välbesutten spelare helt enkelt kunde köpa rustningen för reell hårdvaluta. Spelets handelsbalans hade dukat under och den virtuella samhällsmoralen med den.
På senare år har det där emellertid luckrats upp en aning. Det gäller de mmorpgs som i kampen för överlevnad har blivit gratis att spela. Gratis till viss del i alla fal; det finns i dessa spel möjlighet att köpa sig till extra intrig, förhöjd kapacitet och bättre utrustning för pengar som inte är intjänade i spelet, utan i verkligheten.
Detta är nu accepterat, i gratisspelen, och faktum är att hanteringen gör spelen föredömligt demokratiska. I allmänhet är det ju så att en ensamstående arbetslös snubbe i Hamburg har mycket tid att lägga på att optimera sin spelfigur, medan en trebarnsmor som jobbar på resebyrå i Umeå inte alls har samma möjligheter. Så den senare kan lägga några hundralappar på att i någon mån korrigera förutsättningarna.
Annat är det i de spel som bygger på prenumerationer – det vill säga en månadsavgift som brukar belöpa sig till drygt 100 SEK. Kalla det skatt. Här anser man att lika villkor bör gälla och ingen satans miljonär skall kunna köpa sig till det som vanliga spelare måste ägna blod, svett och tårar för att få tag på.
Jag tror att finansministrar borde spela mer.