En storm i ett vattenglas. Det är en av de allra första språkliga mysterierna jag minns.
Poängen gick ju fram: det handlade om en småsak. Men bilden av ett glas med vatten, skummande upprört och med mörka, av blixtar genomkorsade, moln svävande i höjd med kanten, övertrumfade den förklenande bedömning av ett sakförhållande som metaforen skulle understryka.
Stormen i vattenglaset blev med andra ord betydligt mer skrämmande än vilken reell storm som helst.
I lördags satte jag på radion några minuter före tre eftersom jag hade tipsats om att Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt skulle avgå från sin post, live från ett köpcentrum i Oskarshamn.
Det gjorde han mycket riktigt, på ett kort och koncist sätt. Varpå följde ett tumult av reaktioner, kommentarer och analyser som fick mig att tänka på effekten av att slänga en död orm på en myrstack.
De månghövdade medierna myllrade besinningslöst omkring och i radions P 1 staplades kommentatorerna och flåsade i varandras öron mot bakgrundens brummande biton av mobiltelefoner som mottar meddelanden om allmän medial mobilisering.
Han hann sitta som partiordförande för sossarna i tio månader, Håkan Juholt. Medierna brukar alltid lyckas kila in ett rekordprefix vad det än gäller, men i det här fallet är det befogat att tala om rekordkort tid som partiledare.
Till min skam – antar jag – måste jag erkänna att min uppmärksamhet under det senaste året inte direkt har prioriterat det svenska politiska landskapet. Det känns som om jag har gått rakt in i en fälla satt av den rådande regimen: en fälla som får mig att ignorera den lokala rikspolitiken till förmån för globala säkerhetsfrågor. Vargjakt i all ära, men det är inte mycket att komma med i jämförelse med Israel–Palestinakonflikten.
Har jag tänkt.
Men så kommer då denna lokala storm i vattenglaset och den skrämmer mig till att överväga det svenska lokalstyret och dess inverkan på det vi kallar liv.
Håkan Juholt var en helt hopplös partiledare ity han har en människas fel och brister. Han är utan tvekan någon man gärna hade tagit ett par tre öl med, som med en polare, men det är svårt att föreställa sig honom berätta för svenska folket att Sundsvall och Borås måste avvecklas till följd av internationella finanskonvulsioner, och att Gotland måste säljas till ett ryskt konsortium.
Sådana besked skulle Fredrik Reinfeldt kunna lämna utan att darra på stämman. Han är en realpolitiker.
Men man sätter sig ner och försöker bearbeta detta med oppositionens och arbetarrörelsens kris och man inser att det inte finns något kvar att grubbla över eller formulera. Alla analyser har redan skitits ut, samtliga kommentarer har redan fällts, ifrågasatts och omformulerats, bloggarna har bloggat och twittrarna har tweetat.
Luften har tagit slut i lokalen och ingenting återstår att tänka på, så det är lika gott att gå vidare som om ingenting heller har hänt. Eller kommer att hända.
Vattenglaset skakar och dundrar och i radions P 1 travas debattörerna på varandra ända fram till några minuter i fyra. Då bryts sändningen för Ekot, som meddelar att Håkan Juholt har avgått och att hundratals spekulanter har intresserat sig för och bjudit på delar av eller hela Saabs bilmuseum.
Men dessförinnan kommer sjörapporten och den säger: Måseskär sydost femton, dålig sikt och snöfall, Pålgrunden ost femton, Naven ost sex, dålig sikt och snöfall, Vinga syd sjutton, dålig sikt och snöfall ...