Det kallas för teodicéproblemet – frågan hur en allsmäktig gud kan acceptera världens ondska utan att ingripa. Svaret på denna anklagelse mot vår förmente skapare är att vi själva, var och en, måste välja mellan ont och gott. Annars finns det liksom ingen poäng.

Låtom oss uppdatera.

I begynnelsen skapade människan internet och såg att det var gott. Nu skulle alla människor kunna mötas på ett gemensamt torg, dryfta väsentligheter och dela erfarenheter med varandra. Information och kunskap för var och en fri medborgare. Det är ett av mänsklighetens största och viktigaste framsteg – viktigare än månlandningar och kärnenergi.
Men någonting hände på vägen till Paradiset. En mängd ormar krälade fram för att sprida hat, löje och fiendskap på alla tillgängliga platser.

Nu för tiden ser man sällan hyllningar till internet och de sociala medierna så som man gjorde för bara tio år sedan. Nu för tiden ser man mest artiklar, studier och vittnesmål som handlar om hur detta mirakel har förvandlats till mardröm. Och även om man bör ta litaniorna med en rejäl nypa salt så har de visst fog för sig.

Det är den gamla sekulariserade versionen av teodicéproblemet vi står inför: Hur kommer det sig att vi människor måste skita ned allting bra vi skapar?

Som internet.

I datorspelsvärlden kallas de griefers, efter det engels­ka ordet grief som betyder sorg eller känslomässig smärta. En griefer är en person som förstör för alla and­ra spelare av det lika enkla som gåtfulla skälet att han tycker det är kul att förstöra för andra spelare. Det är alltså fråga om en digital version av han som vandrar längs stranden och sparkar sönder andras sandslott – bara mer anonymt, i skydd bakom skärmen.

En griefers vanligaste jaktmarker är kommentarsfälten till andras artiklar, bloggar och diskussionstrådar – det vill säga själva hjärtat i det internet vi tänkte skulle gagna intelligenta utbyten och allmän förbrödring. Där ramlar griefern in och förgiftar med avsiktliga missuppfattningar, korkad tvärsäkerhet eller menande gäspningar. Utanför nätet händer inte sånt. Ingen kommer oprovocerat fram till dig och fäller förklenande kommentarer om dina kläder, ditt menyval eller din deodorant. Ingen dyker upp från ingenstans och berättar hur tråkig han tycker du är eller hur fel du har.

Jag läser en artikel av professorn i engelska, Alan Jacobs, i en nättidskrift. Det är ett av otaliga försök att förklara vad som gick snett. Jacobs menar att problemet är modernitetens tonvikt på individuella rättigheter, till förfång för egenskaper som ödmjukhet och välvilja.
Nå, Jacobs är kristen och har den där kristna benägenheten att falla tillbaka på storheter som synd och dygd. Själv föredrar jag att tänka på de där individerna som griefers: väldigt, väldigt små människor som fått ett mycket, mycket stort sandslott att sparka sönder. Det kommer att ta tid. Men de kommer säkert att lyckas.