Jag har för mig att det kallas mikrostress. Alla de där små företeelserna som beror på teknik vi införlivat för att spara tid och göra oss mer effektiva.

En riktig arbetare, en sån från förr, lade räls, kärnade smör, vaktade kolmilan eller väntade i evigheter på smältan. I dag går vi i taket av stress medan vi genomlider de tre sekunder det tar för kalkylprogrammet på datorn att öppnas. För att inte tala om de förintande långa fem sekunder det tar från det att pinkoden till mobilen matats in tills signaturen spelas.

Och så tanten i kön, som måste fråga om det finns några trisslotter kvar (8 sek) och han i kassan som måste vända sig för att fråga kollegan i kassan bredvid om hon har några trisslotter kvar (11 sek) och sedan meddela att: ”tyvärr” (1 sek).

20 värdefulla sekunder bara där.

Hela samhället är igenkorkat av maskiner och människor som stjäl tid vi hellre hade lagt på ... ja ... något annat: oklart vad, men säkert värdefullt.

På min arbetsplats har vi ett diaboliskt tortyrtillägg i våra datorer. Efter fem minuters datorinaktivitet loggas man ut och skärmen blir svart. Att logga in igen tar uppemot 5 sekunder plus de 2 minuter man ägnar åt att svära bort den tankegång man försökt bygga upp i den artikel man ideligen avbryts från att skriva.

Självklart fattar jag poängen. Fientlig makt skall inte kunna nästla sig in i min dator och skriva till exempel den här krönikan åt mig.

Jag uppskattar säkerhetstänket och allt det där – överhuvudtaget är det samtida tänket ett illusoriskt och kalorisnålt substitut för intelligens – men mycket annat åt tankehållet blir det inte. Man är alltför upptagen med att knuffa musen fram och tillbaka i syfte att övertyga datorn att man är fullt arbetsför.

Nu går jag omkring och knuffar på hela verkligheten så att den inte skall logga ut mig.

Man brukar säga att en verklig vän är en som man kan tiga tillsammans med, men så snart samtalet går i stå stöter jag numera till med armbågen för att inte bli utloggad. Jag öppnar ugnsluckan i tid och otid, vecklar ut telefonen, markerar i boken som om intrigen plötsligt hade försvunnit om jag inte gjort det.

Jag köpte en tv för ett par år sedan – primärt för spelkonsolernas skull – och när jag är som djupast inne i dvd-utgåvan av ”Berlin Alexanderplatz” meddelar skärmen: ”Du har varit inaktiv i tre timmar och tv:n kommer att stängas av”. Inaktiv? Jag kan bara delvis hålla med.

Självklart påverkas våra enskilda små liv av teknik och medier. Jag kan till viss del förstå de envetna debattörer som med en närapå religiös övertygelse hävdar att datorspel (i tidigare inkarnationer har de bland annat fördömt romaner, Alice Babs, onani, jitterbugg, hårdrock, serietidningar och vhs-kassetter) gör brukarna våldsamma.

Jag kan gå i god för att en tretimmars sittning med ett datorspel inverkar menligt på ens tänkande i åtminstone 20 sekunder efter det att man loggat ut. Jag har försökt teleportera mig till jobbet en gång och desperat famlat efter F9-knappen för att återgå till senast sparade livssituation ett dussintal gånger.

Men hur mycket man än spelar så kan de fiktioner man deltar i inte övertrumfa den person man är. Lika lite som en pensionerad långtradarchaufför famlar med handen efter vindrutetorkaren när det börjar regna. Lika lite som en ljudtekniker letar efter volymkontrollen när åskan rullar in. Och lika lite som en passionerad schackspelare till vardags går omkring och funderar på att störta kungen.