Det kan inte bara vara jag som börjar tröttna. Vi måste väl vara fler som halvhjärtat kväver en gäspning när vi öppnar en ny roman. Stockholm. Folk i karriäråldern som på ett eller annat sätt ballar ur. Familjekaos, statusjakt, föräldraskapsångest, svikna ideal, alienation samt en plötslig insikt om att läsgruppen (kvinnor) och innebandyteamet (herrar) inte riktigt är synonyma med det som borde göra medelklasslivet värt att leva.
Det är bara några år sedan som alla svenska prosaister tycktes skriva om småstäder och skogskommuner där man åt pizza – en metafor för etablerad mångkultur – medan man diskuterade Volvomotorer och ungdomsdrömmar. Nu är det Stockholm, prestationsångest och ungdomsdrömmar.
Jag fattar likaväl som alla andra varför förlagen sedan ett par år tillbaka suktar efter skönlitterära skildringar om och kring den stockholmska medieklassen. Oavsett om läsarna bor i Stockholm eller ej så försöker vi allihop tillsammans låtsas att Sveriges huvudstad är en spännande storstad vars kulisser kan förädla villken roman eller tv-tävling som helst.
Men så är det inte. Stockholm är och förblir en ganska medioker tätort i Europas kalla utkant och Stureplan är bara en lite snofsigare pizzeria.
Och så kommer det att förbli så länge inga författare ger sig fan på att inte bara beskriva det som är synligt för blotta ögat, utan sätter sig att gestalta Stockholm på allvar. Och med ”på allvar” menar jag ”litterärt” – inte att fylla ut ett synopsis om en trettionånting som ränner in i väggen någonstans på Medborgarplatsen, frigör sig från kraven och hittar tillbaka till familjen på sidan 230.
Kan det verkligen inte bli mer än så? Skulle scenografin bli för dyr eller statisterna för många av lite djärvare idéer? Hade det varit problematiskt att stänga av hela Götgatan för att författa biljakten i kapitel fyra?
Antagligen behöver vi en diskussion om vad i helvete vi ska med prosaister till, om det enda de lyckas åstadkomma är underhållande och problematiserande, men ändå fotostatkopior av livsstilsbilagor.
Men så läser jag de första sidorna i Lars Jakobsons nya roman ”Vännerna”, där Per Albin Hanssons huvud – uppfört som en sorts kombination av Globen och Kulturhuset – numera är en sönderslagen ödekåk.
Tänk er, kära prosaister: han bara liksom skriver det, och så finns det! Far out indeed. Och jag tänker: Herregud nu har jag generaliserat igen. Den svenska prosan är ju fortfarande stark om den vill. Även om den tilldrar sig i ett slags Stockholm.