Så långt jag minns har jag alltid snokat runt i öde industriområden, stängda nöjesfält, funkisruiner och övergivna hamnkvarter.

Det fick gärna vara uselt väder och klockan fyra en bister vintermorgon. Doften av blött murbruk, gistna avloppssystem och multnande tapeter. Snön som yrde där utanför och pressade axeln mot de antika rutorna.

Så visst förstår jag dem som vill behålla Slussen som den är, och motsätter sig dess transformation till ytterligare ett förbannat köpcentrum sammansatt av ytterligare butiker som ingår i en eller annan satans kedja alla intelligenta människor hatar för att de gör världen mindre intressant.

Men när den kontingent som brukar kallas Kultureliten rider till storms så blir jag som vanligt tveksam. Det känns som den nya almstriden, menade tidningen Stockholm City i måndags och listade en lång rad namnkunniga kulturtyper som protesterar mot de nya Slussenplanerna. Det känns som en adekvat jämförelse med tanke på att det heroiska och framgångsrika medborgarförsvaret av tretton träd i Kungsträdgården 1971 fortfarande framstår som den stockholmska folkrevoltens Normandie mot sadistiska byråkraters nyttodiktatur.

Så visst, jag är ruinromantiker, men ibland är jag också realist. Jag begriper att min romantik är mindre värd än de människoliv som kommer att slockna när ett oåtgärdat Slussen om kanske fem år bryts sönder längs den obevekliga färden genom leran.

Slussen kommer att stuvas om, för det är så det går till i dynamiska städer: somt blir till aska, annat växer fram.

Vad som bekymrar mig mer är den där självgoda sammanslutningen som kallas Kultureliten. Det utmärkande för gruppen tycks vara att den mest består av fördettingar i pensionsåldern vars högsta önskan det är att konservera 1971 i rödvinsgelé och underteckna protestlistor mot alla som tycker annorlunda.

Personligen har jag något högre krav på en elit än att den konsekvent säger nej till saker. Men så funkar den: Frambär en paroll som inleds med ordet STOPPA så skriver den lokala kultureliten på.

Vad gäller den stockholmska varianten så anser den alla som inte var med vid almarna 1971, eller något annat av de antika slagen, på förhand vara diskvalificerade. Kultureliten är en kamratförening med rätt att skriva under STOPPA, och varje ansats att pensionera en medlem, revidera föreningens historieskrivning eller bygga om dess ungdomliga visten, måste ses som tecken på ett kulturellt förfall. ”Not in my backyard” brukar man kalla benägenheten att skydda sina egna intressen men moralisera över alla andras. Jag kan förstå den reflexen, men kultureliten tycks anse hela Stockholm vara dess egen bakgård.

All denna kulturelitistiska konservatism, och det enda radikala jag kan se är att skåningen Björn Ranelid talar vid STOPPA nya Slussen-manifestationen den 24 april. Jag menar: skåning för sören! Han var säkert inte ens med och demonstrerade utanför NK för att STOPPA julen på den tiden när allt var mycket bättre.