Hos mina mor- och farföräldrar förvisades telefonen med självklarhet till hallen.

Hos mormor stod den på en fönsterkarm precis intill den en gång pampiga huvudingång som inte längre användes. Farmor, som var betydligt yngre, släpade å sin sida omkring på telefonen i en tiometers förlängningssladd som alla, inklusive hon själv, snavade på. När man ringde henne ackompanjerades hennes röst alltid av dunsar och ilskna utrop när dosan släpade runt och krockade med möblerna och farfar.

Men när samtalen var över ställdes telefonen alltid tillbaka på sin plats: telefonbordet i hallen.

1900-talets olika portaler mellan det egna hemmet och den stora världen där ute har bara gradvis makat sig in i intimsfären. Radion och tv:n var bägge i sina tidiga utföranden kamouflerade till möbler, med lock och luckor som dolde de verkliga funktionerna.

Vår moderna mediehistoria är således en berättelse om hur vi successivt bjudit in omvärlden i våra sovrum. Radion smugglades in med väckarklockan som täckmantel, och minns att de första mobiltelefonerna snarast var ett tillbehör till bilen, som laddades med bilbatteriet.
Fast när mormor i sitt livs november flyttade in tv:n i sitt sovrum, såg hon alltid till att borsta håret och klä sig ordentligt innan hon satte på den.

Fast allt det där var länge sedan. Flera år, faktiskt. Nu för tiden bjuder vi våra nya omvärldsportaler direkt in i intimsfären, som vore det fråga om nya familjemedlemmar.
I helgen var jag på middag hos goda vänner och slogs av hur naturligt en laptop blir en del av socialiteten. Man räknar med internet när man dukar och det tar inte många minuter innan man frågar datorn vad nu den där skådespelaren hette, hur låten gick, vilken restaurang i området som har bäst hämtmat och vad de har för vegetariskt på menyn.

Och så kommer man in på den eviga diskussionen om bra och ovanliga pojknamn för nyfödda och jag kommer på Bod och hänvisar till ett barnprogram från antiken, som det visar sig att bara en annan i sällskapet minns. Till dess han kommer på att farbror internet säkert också minns. Och visst: vi tittar på ett par avsnitt av den ytterst minimalistiska serien som laddats upp på Youtube.

Varpå barnen i sällskapet enhälligt och högljutt dissar forntidens underhållningsutbud och insisterar på att visa en av många hemmabyggen kring den animerade Alfons Åberg – nämligen ”Alfons Åberg mördar sin pappa”. Något förebrår vi internet för detta, men vi fyller ändå på hans glas.

På det viset är farbror internet alltid med i konversationen; fyller i det vi inte minns, illustrerar våra exempel och bidrar med nya samtalsämnen när de gamla torkar ihop.

Det kallas sociala medier. Det är de också: extremt sociala party animals med kapacitet att dominera vilken tillställning som helst. Var och en får bedöma om det är på gott eller ont.