I Ray Bradburys klassiska roman ”Fahrenheit 451” skickas brandkåren ut för att bränna upphittade böcker och boksamlingar. Böcker anses vara emotionellt upprörande och därför farliga i en framtid där interaktiva tv-såpor och meningslösheter vaggar medborgarna till enfaldig ro.

Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på.
Det intrycket fick jag i alla fall när jag gick omkring på den i går avslutade Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Efter att ha tjuvlyssnat i montrar och korridorer samt bevistat en handfull seminarier, stod det klart att böcker är ute men Facebook och Twitter är inne. På biblioteken.

En typisk seminarierubrik var ”Sociala medier och bibliotek” – notera ordningen – som hölls på torsdagen.

Om någon längre tror att en internetaktivist är en ung, vild manlig hacker med glasögon och hippieanarkistiska tendenser, så är det dags att revidera den bilden.

De mest hårdföra nätaficionados nu för tiden är de svenska bibliotekarier och utredare som leder IT-projekt och tillbringar mycket tid på IT-kurser, IT-seminarier och IT-konferenser.
De talar om sina uppdragsgivare (det vill säga biblioteks­besökarna) som ”användare” och fnyser åt fysiska böcker – som de karaktäriserar som dammiga. Om biblioteken säger de att ”vi måste begrava vissa uppgifter för att hinna med att bilda oss en uppfattning om nya medier”.

Det var ett autentiskt citat.

Vad säger då de tidiga nätaktivisterna? Vad säger till exempel Piratbyråns Rasmus Fleischer och den nät­entusiastiska författaren Unni Drougge?

De deltog i seminariet ovan och talade inte om ”användare” och sånt. Fleischer talade om människor som använder biblioteken – ja, om människor som själva poängen med bibliotek. Riktiga bibliotekarier som kan ge personliga tips om böcker och annan information.

Han såg en del problem – för att underdriva – med att svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser och funktioner för att i stället bistå en handfull amerikanska IT-företags för tillfället populära tjänster.

Drougge talade om informationsproletariat kontra informationsaristokrati och menade att folkbiblioteken bör fortsätta arbeta för att uppväga obalansen mellan dessa.

Det är alltså en märklig situation, där nätaktivisterna knyter sina nävar för att försvara biblioteken och de dammiga böckerna mot bibliotekariernas stormtrupper, som hellre vill snacka Youtubeklipp med 13-åriga ”användare”.

Jag medger att det är en medvetet hårdskruvad bild, men inte långt från verkligheten.
Rasmus Fleischer vädjade slutligen till ett applåderande auditorium om att biblioteket måste förvalta sitt arv. ”Ni var faktiskt först i informationssökning!”

Han och alla andra riktiga nätaktivister är ju väl medvetna om att internet med alla dess applikationer är en dvärg, som står på en jättes axlar: den mänskliga tankens och kunskapens långa, långa historia.