När jag lyssnar till unga spanska författare hör jag inte orden ”diktatur” eller ”Franco” en enda gång.
Tiotusen signeringar återstår, men årets Bok & Biblioteksmässa är nästan över. Den 25:e i ordningen och mot alla odds faktiskt lika jovialisk som den alltid brukat vara. Det är ju knappast någon hemlighet att bokmarknaden har blivit en alltmer hetsig och aggressiv industri där de humanistiska värden vi brukar förknippa med böcker och läsning knappast längre har någon plats, så länge man inte kan tjäna pengar på dem.
Och runt hörnet står nya distributionsformer och väntar på att våra läsvanor skall anpassa sig till läsplattor och annat ännu inte uppfunnet. Musikbranschen har redan vridit sig i våndor när artister och konsumenter med teknikens hjälp tjuvkopplar de traditionella distributionskanalerna. Vi kommer att få se en motsvarande kris för förlagsbranschen.
När bokmässan firar 50 kommer antalet saluförda titlar förmodligen vara betydligt större, men antalet fysiska böcker betydligt färre.
Fokusland, heter det tydligen. I år har det varit Spanien och den spanskspråkiga litteraturen. Jag har gått runt och frågat en mängd människor om vilka spanska författarskap de anser vara centrala. Efter lång betänketid med ögonen i fjärran har de i allmänhet dragit till med Cervantes.
Miguel de Cervantes. 1547–1616. Anses i och med ”Don Quijote” som skapare av de första moderna romanen. Det är ju i och för sig inte alls illa, men fyra hundra år sedan.
En del brukar komma på Federico García Lorca också, och någon minns att Camilo José Cela fick Nobelpriset 1989.
Det är snarare de latinamerikanska, spanskspråkiga författarna som har stått i strålkastarljuset, med först den magiska realismens och därefter självklart den postmagiska realismens kohorter i centrum. I skuggorna ruvar giganten Borges.
Jag har vandrat runt på en del seminarier om, kring och med centrala företrädare för den moderna spanska litteraturen. Det finns en mycket klar åtskillnad mellan de äldre och de yngre författarna. Självklart beror det på Franco och diktaturen. Eftersom den var så långvarig, och eftersom en diktatur alltid innebär kulturellt förfall, så har den naturligtvis gröpt ur den spanska efterkrigslitteraturen.
Men när jag lyssnar till de unga författarna Manuel Vilas och Agustín Fernández Mallo hör jag inte orden ”diktatur” eller ”Franco” en enda gång. Det är som om företeelserna vore helt okända.
Men kanske ändå inte. ”Vi är den första spanska generation som inte är loco, galen”, säger Mallo. ”Vi är inte emot någonting speciellt, utan vi hyllar allt, själva livet”.
Det inte bara låter vackert; det verkar ge mycket lyckliga litterära resultat också.
Bara bokbranschen låter fler få ta del av resultaten.
På ett annat seminarium meddelar den äldre spanske författaren Ramón Pernas med ett snett leende att den som toppar den spanska bokförsäljningslistan är Stieg Larsson med sin Millennietrilogi.