1998 släpptes Madonnas singel ”Drowned world (Substitute for love)”. Titeln påstås vara hämtad från den brittiske författaren J G Ballards roman ”The drowned world”.

Musikvideon som gjordes till singeln blev en kontroversiell affär. Madonnas videor brukar bli det, på ett eller annat sätt. I det här fallet gällde det temat, där Madonna flyr från fans och paparazzi på motorcyklar, inte olikt det scenario som ett år tidigare hade föregått prinsessan Dianas död.

Men det är inte flykten från fans, press och lismande kändiskolleger som drabbar mest i den här videon. Det är i stället känslan av lugn när stjärnan har smusslats in på hotellets baksida – liksom bakom kulisserna. På väg till sitt rum möter hon en hotellstäderska och utväxlar ett leende, människa till människa.

Tror man. Till dess att städerskan lyfter en kamera och blixten brinner av.

Det är en bild av djurisk utsatthet mitt i alla tänkbara mänskliga privilegier, själfullt tolkad av regissören Walter Stern.

Om J G Ballard har det sagts att hans berättelser utspelar sig tio minuter in i framtiden.

Tio år efter Madonnas video tar den svenske komikern Björn Gustafsson sin tillflykt in i ett restaurangkök, sedan en skock fans börjat slita brutalt i honom. Inne i köket bryter han samman – medan köksper­sonalen filmar sammanbrottet med sina mobiler.

Med de sociala mediernas hjälp har vi alla fått möjlighet att bli reportrar utan gränser.

Det skulle kunna vara en bra sak, men enligt sed har vi till övervägande del valt att använda förtroendet och redskapen till att göra vad som inte är gott.

Reportrarnas gränslöshet anspelar här inte på sanningssökande och humanitärt arbete, utan snarare på den gränslöshet som den värsta slaskpressen berömmer sig om. Inte stödja, berätta, larma och skydda – utan uppvigla, förnedra, strippa och tortera.

Romanen ”The drowned world” är ett av många exempel på hur J G Ballard sammanväver människan med den miljö hon skapat. Miljön blir en resonans­låda som förstärker våra undermedvetna drifter och anfäktelser.

I Ballards roman är det växthuseffekten som blir utgångspunkt. I vår värld är det de sociala medierna som tillsammans bildar en djungel där trummorna försöker överrösta varandra.

”Hur många tycker att föräldrar skall känna till vad man gör på nätet?” frågade en tv-reporter en gymnasieklass häromdagen. Nästan alla i klassen svarade nej. ”Det är ju privat”, underströk någon.

En så fascinerande nytolkning av ordet privat. ”Privatliv” är den film på Youtube som ingående visar hur man hånglar och spyr på festen i fredags för tre miljarder möjliga åskådare. Men som den närmaste familjen absolut inte får veta något om.

Även reportrar utan gränser måste till slut dra en gräns någonstans.