Vi skulle ge oss av, ut i rymden.
Vi skulle ta spjärn mot den sargade och på resurser uttömda moderjorden, och skjuta oss vidare ut i en strålande karriär bland stjärnorna.
”Rymden – den sista fronten” heter det högtidligt i inledningen till ”Star Trek”, i en desperat åkallan av den tid och anda då Nordamerika fortfarande rymde oexploaterade områden.
”Detta är rymdåldern och vi är här för att ge oss av”, hävdade den visionäre författaren William S Burroughs och gjorde helt klart att alla alternativ var bättre än de vi lever och verkar i. Men det kalla krigets snabbupptining nedprioriterade kolonisationen av fjärran stjärnsystem. Det blev i stället en annan del av det militärindustriella komplexet som fick stå till tjänst som språngbräda för våra drömmar om ett annat och bättre liv.
Det militära Arpanet metastaserade till internet och vid det här laget är det många som redan mer eller mindre har gett sig av från jorden och hittat ett bättre liv i världar långt borta.
En människa som sitter med näsan djupt nere i mobilen eller vad det nu kan vara är nästan inte här. En människa som sitter framför en dator och deltar i en nattlig räd mot Icecrown Citadel är definitivt inte här. Han eller hon är i en värld – ”World of warcraft” – i en server som står och hummar i någon källare. Kroppen som sitter framför datorn är bara ett skal; en avvisande rygg som hukar bort från jorden.
Detta anses vara ett problem. Det är ett problem och det kommer bara att bli större. Spelen och de andra världarna online är avgjort mer intressanta än det futtiga liv som jorden kan erbjuda. Redan i dag har ett spel som ”World of warcraft” en BNP som överstiger flera europeiska länders.
På mobilen kan spelaren delta i spelvärldens auktioner, bevaka andras bud och anpassa sina egna. Snart kommer nya kodspråk som html5 att göra att vi kan ta våra föredragna världar med oss på en Ipad eller på vilken som helst annan uppkopplad modul.
En efter en kommer vi att lämna jorden för det bättre livet därute. Kvar finns en minoritet traditionalister och backstugusittare som inte vill lämna hembygden för något de upplever som okänt, jobbigt och skrämmande.
Ett problem återstår dock.
Vad ska man göra med köttet? Trots allt finns ju kropparna kvar härnere och skapar problem. De måste ha mat, tak över huvudet, pengar för att kunna betala spelabonnemangen och annat sådant.
Det är ett problem som återstår att lösa. Eller, för att vara en aning dystrare, en ekvation som inte går ihop. Men faktum kvarstår att en allt större del av morgondagens ekonomiska tillväxt kommer att räknas i virtuella valutor som inte kan växlas in i världsliga.