Visst gör det ont när lusten brister. När alla andra verkar ha så kul och man själv bara står och hänger i ett hörn och försöker le tappert åt alla festprissar som vill dra med en i dansen.
Jag menar: Vad fan är det för pseudonymsjuka som har slagit klorna i den svenska bokbranschen? Nu senast är det någon Lars Kepler som har skrivit en deckare och inte heter Lars Kepler, men står med en låda över skallen och fnissar.
Och det är naturligtvis meningen att vi som är intresserade av svensk litteratur skall börja gissa. I synnerhet vi som skriver om böcker skall gissa oss svartblå i ansiktet.
För vilken gång i ordningen?
För vem?
Varför?
Det finns en del goda skäl för att publicera böcker under pseudonym. Det vanligaste är att man i annat fall hade blivit utsatt för repressalier. Det kan vara riktigt allvarligt, som med pseudonymen Dea Berisha, som skrev om hederskulturen inifrån i en roman som skulle ha hetat ”Svennehora” om inte förlaget dragit tillbaka den i elfte timmen.
Det kan vara mindre allvarligt men i alla fall begripligt, som hos pseudonymen Hans Koppel vars roman ”Vi i villa” förra året, om villaförorternas särskilda helvetesdiktatur, tydligt demonstrerade att författaren utan tvekan hade kickats från grannskapets innebandylag och grillgemenskap om hans eller hennes identitet uppdagats.
Jag kan också tänka mig en etablerad och insorterad författare som vill slå sig fri och göra något nytt under taget namn, som i det senast aktuella fallet med poeten Leif Holmstrand alias Anna-Maria Ytterbom.
Men när man ideligen konfronteras med författare som fjompar ihop pseudonymer vi skall gissa på, så har gränsen för det infantila passerats med många långa och tunga mil.
Denna den svenska bokbranschens motsvarighet till någon skräpsatsning på TV 3 kommer säkert att fortgå ett tag. Förläggare och bokhandlare förvandlas till rajtantajtan lagerchefer på Finlandsfärjans herrmugg som checkar andedräkten mot handflatan och tycker att nu ska vi festa och ha kul.
Men det känns mest som ett barnkalas man blivit för stor för. Man står och känner sig besvärad i kön till fiskdammen, rycker slutligen undan lakanet och ryter till den entusiastiska lekledaren:
– Kör upp din fiskpinne och ta hit påsen bara för satan! Jaha, och vad är detta? En handfull skumbananer och en skrumpen mandarin?
Behåll det.