Vi talar inte längre om ”två tredjedelssamhället”. Inte med de orden i alla fall. Kanske har begreppet nötts ut sedan det kom i svang på 1980-talet och blev en innefras hos politiker och ledarskribenter under följande decennium.

Men ni minns väl? Två tredjedelssamhället var det befarade resultatet av postindustrialismens eliminering av okvalificerade arbeten. En tredjedel av industriländernas befolkning skulle utestängas från de övrigas tilltagande välstånd och bli en ny fattigklass.

På senare tid användes modellen mest för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen.

Så var blev de av?

De kanske redan finns här, men är alltför upptagna med att upp­datera facebook för att starta några hungerkravaller. Det är i alla fall en konspirationsteori som jag har utarbetat och nu stolt kan lansera.

En av grundtankarna med två tredjedelsmodellen var ju att den problematiska delen av befolkningen skulle kunna hållas i schack av tv-tittande: en existens där livet utspelar sig i serier, tävlingar och lekprogram för vuxna. På så vis skulle den nya tidens rotlöshet och förvirring kunna dövas i en känsla av artificiell gemenskap.

Och visst: den som följer Melodifestivalens turer får nog en känsla av att delta i något viktigt.

Men det räcker inte för att hålla missnöjet stången, så forskningsverktyget internet togs i anspråk och populariserades.

Nästa fas var de sociala medierna och de smarta mobilerna. De frustrerande känslor av utanförskap och meningslöshet som sociologerna befarade, har i dag helt och hållet sugits upp av den digitalsociala svampen.

Vem kan känna sig ensam och utstött av samhället när man har 400 vänner på fejan?

Och vem kan känna sig maktlös när en knapptryckning kan posta ens åsikter på ett eget forum med tre miljarder potentiella läsare?

En kommunikationsforskare som Neil Postman – som 1985 publicerade den inflytelserika ”Underhållning till döds” om tv som demokratisk dödgrävare – kunde inte i sina värsta mardrömmar ha förutspått vad som komma skulle.

Även en sak som piratkopiering och illegal nedladdning spelar roll i mitt konspirationsscenario. Den kapitalsvaga tredjedelen måste ju ha tillgång till utbudet, men utan att bli en ekonomisk börda för de privilegierade. Man bör därför som politiker vara väldigt, väldigt försiktig med att tala om hårdare kontroll, lagstiftning och upphovsrätt. Det kan vara en god idé att kanske offra några mediebolags­bonusar för att inte väcka miljontals slumrande icke-konsumenter.

Längst i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har nog de stora online-spelen gått. Att ge sig in i dessa virtuella världar är som att börja på ett nytt jobb. Här finns allt som finns på ett riktigt arbete, men bättre: bonusar, kolleger, dagliga rutiner, berikande utmaningar och spikraka karriärvägar. Allt fler av dessa spel är dessutom gratis att spela och ingen frågar efter ditt cv. I alla fall inte om ditt cv i riktiga världen.

Min teori har en del sprickor, det medges, men jag är övertygad om att historikerna om sådär femhundra år kommer att se framväxten av det kommersiella internet, de sociala medierna och HBO:s tv-serier som ett enda stort försök att komma till rätta med det postindustriella systemfelet. Huruvida det lyckas återstår att se.