Dollar, dollar, dollar, dull, dull, dull. Priser, som variera, glittra likt kristall. Vid en disk på gatan kan man köpa allt, från skära lakan till broscher av salt. Här var det luftkonditionerad luft, reservöron, pressad råttsaft, rökta indianskallar, uppstoppade supmagar, bilblommor, kattpip, mekaniska orglar, oljeslott…”

Så lyder början av Bo Setterlinds dikt ”Loppmarknad”. När jag läser den minns jag alla mina loppisutfärder på Österlen, och hur de brukade inspirera till så kallade ”fynd”. Det kunde vara en stickad ylletröja med ett vackert mönster, ”trendig” under smutsen. En spegel som bara behöver ”renoveras lite”. En trälåda som ”kan bli en hylla om man målar den”. En ”rolig väska” som tillhört en besprutningsmask på en fruktodling i Kivik.

Varje vår kommer nya böcker om loppisshopping. Nu senast Ida Magntorns ”Från loppis till salong” – där man får hjälp att förvandla ”fynden” till användbara saker.

Att det blivit ett folknöje att stå och rota bland avlagda kläder och bortsorterade böcker handlar till viss del om miljömedvetenhet.

Men en loppis på Österlen är numera att jämföra med en Harry Potter-premiär. De mest idoga campar utanför idrottsplatsens grindar för att hinna först. Loppisgerillorna punktmarkerar teakmöbler – som sedan fraktas i lastbil till designbutiker som mångdubblar priset.

För några år sedan vann jag en budgivning över en ilsken antikhandlare som i stundens hetta tog det lilla 50-talsbordet under armen och marscherade i väg.

Cynismen är total. Fyndpsykologin motverkar sig själv – mer hets leder till färre fynd och ännu mer hets. Det enda riktiga fynd jag lyckats göra var häromåret, när jag tack vare en full försäljare köpte en fin spegel för en tia.

När jag anlände till Branteviks idrottsplats i söndags, tjugo minuter efter öppningsdags, var de flesta redan på väg till nästa ställe. Kvar på gräset stod några trasiga stackars pinnstolar. Fula krukor och koppar från 90-talet. Det bästa skulle ropas ut på auktionen – men fyndarna hade inte tid att stanna. Jag förbarmade mig och köpte en cigarrlåda för några kronor. Tänkte att jag ”skulle kunna ha smycken i den”.

Tillbaka i bilen ångrade jag mig. Tänkte på mitt knökfulla vindsförråd. Och om jag ska vara ärlig står det fortfarande gamla påsar i mina föräldrars gästrum, de sägs innehålla kaffekoppar. Vem vill bli ihågkommen som en hoarder?

Loppisen, vad det beträffar, är inte vad den en gång var. Den är död, ihjälkramad. Och de verkliga bovarna i dramat är SVT:s ”Antikrundan” och alla som säljer in inredningsstilen ”charmig blandning av designprylar och loppisfynd” – som många är beredda att betala dyrt för. Här stämmer det, att så fort det går pengar i något förstörs det. Hädanefter ska jag bara ägna mig åt det enkla nöjet att köpa korv och titta på folk.