Marseille är i desperat behov av att jobba på sitt rykte. Turismen är, liksom för många andra platser vid Medelhavet, stadens enda finansiella hopp. Just nu genomgår det gamla hamnområdet en drastisk förvandling inför kulturhuvudstadsåret 2013.

Vilket egentligen inte behövs – atmosfären duger precis som den är. Solskenet avtar aldrig – trots skuggorna från den bistra brottsstatistiken och det främlingsfientliga partiet Front National. Boulevardernas fasader är enklare än i Paris, bedagade på ett romantiskt sätt. Birkenstock på allas fötter. Vilket stämmer överens med The Marseille state of mind – som det beskrivs i den franska tv-såpan ”Plus belle la vie”: Tranquille le matin – pas trop vite le soir. Ta det lugnt på morgonen – och stressa inte på kvällen.

Jag upptäckte ”Plus belle la vie”, Vackrare liv, när jag var i Marseille för några veckor sedan. Såpan utspelas i det fiktiva kvarteret Mistral, som inspireras av platsen där jag bodde, Le Panier, stadens äldsta stadsdel vid den gamla hamnen. Och mannen i den lilla speceriaffären vid mitt hotell skulle vara perfekt i rollen som föreståndare för Bar Mistral. Frejdig, raljant och med en kraftigt sydländsk dialekt.

”Plus belle la vie” har uppmärksammats för just det här. Det är en såpa med socialrealistiska drag – som sedan starten 2004 har för avsikt att spegla de enkla människornas liv ”i provinsen” (som fransmännen benämner allt utanför Paris). Bort med traditionella rikemansmiljöer, in med arbetarklass och araber.

För den som inte har tillgång till fransk tv finns serien på Youtube. Jag halkar in i handlingen när den lesbiska karriärkvinnan Cécile och hennes exman och kollega tävlar om den unga söta sekreterarens gunst. Samtidigt har en mamma fått bekymmer – tonårsdottern jobbar på att bli av med oskulden, sonen börjar sminka sig och kalla sig för emo. Luna, en annan tonårsmamma, har just varit otrogen med sin mans lillebror, en charmör som dessutom har något otalt med maffian. Ovanpå det har Lunas mamma ertappats för att ha gjort fula gester bakom ryggen på den katolske prästen – vilket har fångats på kvarterets nyinstallerade övervakningskamera.

De skruvade intrigerna kring det lilla torget innehåller ständigt heta teman som homoadoptioner, invandring, fattigdom, religion och abort, och intriger med tonåringar på glid, förmögna parisare som gentrifierar stadsdelen och pensionärer som inte vill lämna sin lägenhet.

Trots en estetik som får mig att minnas de svenska 90-talssåporna ”Tre kronor” och ”Skilda världar” är ”Plus belle la vie” en succé – sex miljoner tittare måndag till fredag, på bästa sändningstid. Serien, som nu är uppe i 2 038 avsnitt, behöver inte längre bidrag från Marseilles kommun – utan har nu en egen budget på över 30 miljoner euro om året. Att serien är så älskad när Front National har 13 procent i franska parlamentet och 21 procent i Marseille kan tyckas både föredömligt och exceptionellt.

”Plus belle la vies” skapare hymlar inte med att kassasuccén försöker följa pågående samhällsdebatter och är maskerad folklig utbildning i tolerans. ”Vi predikar inte moral, men vårt budskap är: ”Vi är alla olika, vi konfronteras av globaliseringen, det finns de som nyss kommit hit, men alla kan leva tillsammans.” Tanken är att de som annars ses som avvikarna, bögen eller den muslimske advokaten till exempel, får utrymme dag efter dag, fem dagar i veckan.