Sedan jag var liten har jag fascinerats av mysteriet Påskön. Det är något gåtfullt och skrämmande med detta folk som ersatte sig själva med statyer. Steg för steg utplånade de all skog för att resa statyerna, och när skogen var slut kunde de inte längre bygga båtar och fiska. Människorna började svälta, de blev allt färre – men in i det sista fortsatte de oförtröttligt att resa sina statyer.
I går upphörde det att vara ett mysterium. I går transporterades jag dit och insåg hur det kan ha gått till.
I går beslutade regeringen att bygga Förbifart Stockholm. En gigantisk sexfilig motorväg med broar och tunnlar som kan öka koldioxidutsläppen med 80 procent. Vägen ska gå genom halva stan, sprängas in i berg, rakt genom grönområden med fornminnen, precis i kant med Drottningholms världsarv. Priset – som vi får betala – är minst 27 miljarder.
Människorna på Påskön hade inga naturvårdsverk eller klimatforskare. Vi, däremot, har ett demokratiskt system med experter och remissinstanser. Dessa har sagt stopp.
Naturvårdsverket har sagt nej – vägen går emot miljöbalken. Sika, statens institut för kommunikationsanalys, har sagt nej: behovet är inte utrett och dessutom tenderar nya vägar bara att öka bilismen. KTH-forskare har sagt nej: trängseln ökar, precis som utsläppen.
Protesterna från miljögrupper, hembygdsföreningar och experter har varit massiva. Klimatforskarna säger: vi måste ställa om samhället.
Ändå lyssnar regeringen inte på dem. Ändå insisterar de på att fortsätta bygga bilvägar. Förbifarten speglar beslutsprocessen: kör över gräsrötterna bara!
Den tyske socialpsykologen Harald Welzer studerar historiska katastrofer i sin bok ”Klimatkrig”. Han skriver att katastrofen inte inträffade när det sista trädet på Påskön huggits ner, eller när gaskamrarna installerats i Tyskland. Då är det sedan länge för sent. Då har människorna inte möjlighet att överblicka situationen, då har de redan normaliserat skeendet och brutit ned det i uppgifter: någon håller i yxan, någon forslar bort träden, någon hugger sten. Katastrofen inträffar när samhället slår in i felaktiga beslutsriktningar.
Vi har ingen mat kvar, säger människorna på Påskön, och ledarna bestämmer: Vi reser en staty till! Vi översvämmas, säger resten av världen, och politikerna svarar: Vi bygger en väg till! Detta beslut är en sådan felaktig beslutsriktning som kommer att bli historisk.