Ekonomisk kris. Franska Le Monde Diplomatique tar paus från pessimismen och gör ett specialnummer om revolutioner. Revolutionens förmåga att sätta hjärtan i brand har länge väckt stark avund hos högern. Sarkozys parti UMP:s ungdomsförbund kan inte hålla tassarna borta längre och startar nu en kampanj för att lansera sig som ”de nya revolutionärerna”. I ett manifest titulerat ”Revolutionen är vår” skriver de: ”Hur kan vi undvara oss detta vackra ord, som kan ha så många ansikten?” Och utropar: ”Vi är de verkliga revolutionärerna! Ja, vi unga från högern och mitten, det är vi som får Frankrike att gå framåt.”
Detta är något mycket anmärkningsvärt. En revolution är ju det sista högern vill, så vad menar de? Man ser det överallt: svenska moderaterna utropar sig till det nya arbetarpartiet och nu även till det nya miljöpartiet, talar om solidaritet, MUF och kristdemokrater demonstrerar på gatorna... En annons för ombildning av hyresrätter proklamerar: Makten åt folket – vi ombildar allmännyttan!
Vi har alltså en höger som använder språket ut och in. Som systematiskt kopierar vänsterns tankestruktur och byter ut rollerna. Folket mot eliten, rebellen mot patriarken, den förtryckta mot makten – här vill högern nu spela underdog. Vänstern ska utmålas som makthavare, högern som vanliga människor.
Elitenfolket är en av de motsättningar där strategin lyckats. Där vänstern är populär stämplas den som ”elitistisk”. Genom att skapa termer som elitfeminister, fackpampar och kulturelit ska folk bli rädda för kvinnorörelse, fack och politisk analys. Så utnyttjar man människors ilska över klyftorna i samhället för motsatta syften.
Det som står på spel är vårt förhållande till orden. Trots allt prat är ju inte högerns mål att göra revolution, avskaffa klassamhället och demokratisera kulturen. Sarkozyungdomarna lugnar oss på den punkten: ”Att vara revolutionär i dag är helt enkelt att skapa förändring.” Men om det vore så enkelt hade det ju räckt med att säga förändring.
Saken är att i detta ord: revolution, finns så många människors samlade längtan förborgad. Det är denna längtan högern vill kanalisera. De tar därför patent på dess förstelnade form – ordet. Det här är ordets paradox – vi behöver det för att kunna samtala, men ordet är också ett förtingligande. I ordet stelnar revolutionen till en sak, en hieroglyf, som kan användas i reklam och tryckas på tröjor. I dessa tider blir förmågan att skilja på ord och verklighet livsviktig. Ordet må ha tio bokstäver och vara hanterbart och säljbart. Revolutionen som händelse är det definitivt inte.