Följer man de senaste tio årens politiska debatter märker man ett återkommande tema: kravet på att vänstern ska ta avstånd från något. Det kan vara stalinism, Saddam, butiksbränder eller som i dagarna, antisemitism och våld. Söker man på ”vänstern borde ta avstånd från” på nätet får man runt 2000 träffar, men inte en enda för ”högern borde ta avstånd från”.
Efter Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö hör vi samma krav som efter Göteborg 2001: ”klokvänstern” måste ta avstånd från ”tokvänstern” – kan man inte garantera att det inte förekommer våld ska man inte ordna demonstrationer alls, skriver Håkan A Bengtsson på Dagens Arena 20/3.
Naturligtvis har man all rätt att tycka att våld är fel. Men det här är fråga om något annat, om en djupare struktur i debattklimatet. Det handlar om skuggan. Studerar man fenomenet ser man att nästan alla vänsterrörelser har en skugga. Det är bara att räkna upp: Palestinarörelsen – antisemitism, feminism – manshat, befrielserörelser i tredje världen – terrorism, den globala rättviserörelsen – våld, porrmotstånd – moralism...
Alla dessa rörelser förföljs av en envis skugga som fungerar som ett filter för att man ska slippa höra vad de säger. Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man. Skuggan kan växa sig så stark att en hel rörelse förlamas. Att man inte vågar formulera en åsikt, därför att den förvandlas så fort man yttrat den.
För att skapa en skugga är inga kopplingar för långsökta: ett klistermärke på en lyktstolpe nära en butiksbrand genererar tio artiklar om ”våldet från vänster”, att gilla en blogg utan att kolla kommentarerna räcker för att man ska anklagas för att vara antisemit.
Den naive tror kanske att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man inte alls är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt.
Och effekten av det är att vänsterns frågor hela tiden hamnar i skymundan av skuggorna.