Vi måste stå upp för det fria ordet, sägs det om och om igen apropå Lars Vilks Muhammedteckningar. Barskt och rättfärdigt fastslås det från ledarsidor och kultursidor, från bloggar och insändarsidor, att nu gäller det att vi inte viker oss, att vi försvarar rätten att rita vilka teckningar vi vill – oavsett hur dumma de är!
Det finns något otroligt stumt och slappt över allt detta.
Det är lätt att konstatera att yttrandefrihet är bra, men ursäkta mig, var inte detta scenario precis det förväntade? Var inte målet med Vilks teckningar just att muslimer skulle bli arga? Någon annan poäng är svår att se – ingen annan är intresserad vare sig av Muhammed eller av något tabu om hundar.
En provokation är inte en politisk protest eller ett konstverk i sin egen rätt. Provokationen är ett dynamiskt spel mellan två parter, där provokatören ringar in sin målgrupp, letar upp dess svaga punkter och attackerar just där. Spelet går ut på att människor ska bli arga – det är själva poängen.
En lyckad provokation ger ofta poäng i konsten och litteraturen. Att vara ”provocerande” är något bra: det anses betyda att man är angelägen och viktig. Men fast detta förutsätter att någon blir upprörd, får den upprörde inga poäng. Båda yttrar sig, men bara en får lägga beslag på det fria ordet. ”Provokativ” anses hedervärt – ”provocerad” är det inte.
Att provocera är att gillra en fälla. Det är som att kittla någon på hennes svagaste punkter bara för att studera hennes reaktion. Som provocerad har man två alternativ. Antingen blir man upprörd, vilket är att gå rakt i fällan. Man kallas rabiat, lättkränkt och får det fria ordet emot sig. Eller så håller man tyst, men då erkänner man sitt nederlag och accepterar att trampas på. I båda fallen slutar den provocerade som förlorare.
Att dölja detta spel bakom slagord om yttrandefrihet är ohederligt. För även om yttrandefrihet är en viktig rättighet, har talet om yttrandefrihet en mycket paradoxal funktion i den västerländska samhällsdebatten. När någon säger ”det fria ordet” i en offentlig debatt, är det ungefär som att säga ”håll käften”. Snarare än att öppna upp för samtal fungerar det som en stoppskylt. Meningen ”det fria ordet” blir alltid det sista ordet.