I vårens debatt om tvångsvård för gravida missbrukare kom det upp igen. Storebrorsspöket. Varje gång man diskuterar någon form av tvång inom vården börjar det varnas för en totalitär stat, 1984 och social ingenjörskonst. Expressens ledarsida ropade ”Statens egendom?”, Sydsvenskan talade om ”folkhemska tvångstankar” och associerade till tvångssterilisering.
Man vill bara säga: Vakna! Vilken tid lever ni i? Har ni inte sett hur det ser ut i samhället? Vi är långt förbi den tid då staten låste in folk i onödan. I dag lämnas missbrukare åt sitt öde.
Lvm – lagen om vård av missbrukare i vissa fall – har i praktiken havererat. Sedan nittiotalets stålbad har resurserna blivit allt magrare och i dag är det snudd på omöjligt att bli omhändertagen om man inte är döende – och ibland inte ens då.
Anhöriga, läkare och behandlingshem har slitit som djur under hela 2000-talet för att få kommunerna att bekosta tvångsvård. Men lvm är dyrt, sägs det. Kommunerna måste spara, så trots att lagen är glasklar förhalar man, väntar, tittar bort. I Göteborg står en socialförvaltning under åtal för tjänstefel. En 24-årig man dog av en överdos dagen efter han fått beslut om lvm. Under ett år hade hans föräldrar försökt få socialförvaltningen att göra något. (GP 19/1)
”Hur nedgången ska man vara för att bli kvarhållen mot sin vilja?” frågar de desperata anhöriga i Sigge Eklunds roman ”Varulvsvalsen” från 2007. ”Då ska man vara väldigt illa däran”, svarar socialsekreteraren. Eklund beskriver det ”som att se en person fastsurrad i ett rum som sakta fylls med vatten”.
För femton år sedan fanns 1.300 lvm-platser i hela landet, nu finns runt 350, varav 90 står tomma. Samtidigt som Sverige har 28.000 tunga missbrukare. Frivillig vård? Visst, i några dagar tills suget sätter in, då är det bara att gå ut igen.
Det måste bli mer debatt om missbrukarvården och den måste börja i verkligheten. Inte i hjärnspöken från svunna tider. Debatten borde börja i det samhälle där missbrukare lämnas att dö för att man säger att det ”inte finns pengar” och där de frågar ”Är det en pundare?” om man ringer ambulansen för att någon inte andas.
Och samhället sparar inte en krona, tvärtom. För det kommunerna drar in på lvm får stat och landsting betala i form av sjukvård och polis, vilket blir mycket dyrare i längden. Så mycket lidande som sker i onödan. Så många som inte ser, fastvuxna i ett samhälle som inte längre är.